Vad ingick i hemgiften?
Jag undrar vad som kunde ingå i en pigas eller bondkvinnas hemgift när hon gifte sig på 1700- och 1800-talen. Hur lång tid kunde det ta att tjäna ihop till den? Och var det bara kvinnan som förde med sig saker i boet?
Skånsk sittdyna (1771) och småländsk brudkista (1840).
Svar Hemgiften var sedan medeltiden påbjuden i lag. I giftermålsbalken i 1734 års lag definierades hemgift eller hemföljd, som det också kallades, som den egendom som föräldrar gav sin son eller dotter när han eller hon gifte sig.
I lagtexten var alltså hemgiften könsneutral, men i praktiken kom den snart att ses som ett förskottsarv till kvinnan från hennes föräldrar.
Hemgiften bestod av sådant som hon kunde tänkas behöva i sitt liv som hustru och såg olika ut beroende på kvinnans bakgrund och samhällsställning. Hon borde dock åtminstone ha med sig en säng med sänglinne. Därutöver kunde en kvinna medföra allt från några småsaker till kläder, redskap och djur.
I en bouppteckning från 1850-talet anges att hemgiften för en dotter bland annat bestod av en ko, två får, en stolpsäng och ett bolster.
Dynor och sidentäcken
Ett annat dokument, som återges i Gertrud Ingers bok Hemgiften (1951), rör en skånsk bondefamilj. Där nämns dynor, sidentäcken, lärftslakan, dukar och duktyg, samt silverbestick. De flesta av textilierna var hemvävda, men lärftslakanen tillverkades av en framstående skånsk damastvävare, Anders Nyman i Skartofta, vars företag var känt bland bättre bemedlade skåningar sedan generationer.
Hur mycket pengar, eller arbete, en familj kunde lägga på hemgiften berodde naturligtvis på hur gott ställt man hade det och om man måste utföra arbetet själv eller kunde låta andra göra det. Dessutom var hemgiftens storlek ofta en förhandlingsfråga. Allt sammantaget gör det svårt att svara generellt på hur lång tid det kunde ta att tjäna ihop till den.
Förhandlad före äktenskapet
Mannens bidrag till äktenskapet kunde vara en morgongåva, avsedd att trygga kvinnans framtid om han skulle avlida före henne. Gåvan kunde också ses som en kompensation för hemgiften och var många gånger förhandlad innan äktenskapet ingicks.
Morgongåvan utföll endast vid mannens bortgång. Det fanns dessutom en lag som skyddade hans arvingar – enligt denna kunde änkan inte kräva mer än en tredjedel av boets fasta egendom och en tiondel av lösöret.
I slutet av 1700-talet började morgongåvorna generellt ha spelat ut sin roll, även om de på en del platser levde de kvar långt in på 1800-talet.
