Running Librarian

Matrevolutionen är skriven av läkaren Andreas Eenfeldt som även kallar sig och driver bloggen Kostdoktorn. I sin bok propagerar han för att vi (i västvärlden) bör starta en revolution mot de kostråd vi matats med de senaste årtiondena – en revolution mot ”fettskräcken”. Kostråden, som framför allt inneburit fettsnål diet till stor del baserad på lightprodukter, menar Eenfeldt är orsaken till – eller i alla fall har någon koppling till – alla västerländska sjukdomar såsom diabetes, cancer, karies, fetma, epilepsi, hjärtproblem med flera. Eenfeldts mantra är: ”vi ska äta det vi är designade för”. Han menar att människan inte är skapad för att äta pasta, bröd och godis. Vi ska istället äta som våra förfäder gjorde vilket i stora drag betyder kött och grönsaker (men bara ovan-jord-grönsaker). Och mejeriprodukter går visst bra också. Helst ska de ha så hög fetthalt som möjligt – mjölk, vispgrädde, crème fraiche, ost och smör. För fett är vår vän. I skrivande stund råder smörbrist i svenska livsmedelsaffärer till följd av att denna ”diet” blivit senaste skriket.

Hur kommer det sig att trots all fettsnål kost, så blir vi bara fetare och fetare? undrar Eenfeldt. Det måste vara något som inte stämmer. Den återkommande boven i dramat är insulinet. ”Äter du en stor tallrik pasta, ris eller potatis kan över hundra gram druvsocker forsa ut i ditt blod. Ditt blod som bara ska innehålla fem gram åt gången. Resultatet? Insulinet skjuter i höjden. /…/ Insulin är också kroppens fettlagrande hormon. Av det skälet och många fler kan det vara skadligt med mer insulin än normalt.”

Aha. Det är alltså inte fettet som gör oss feta. Utan kolhydraterna.

Före 1800-talet var det mesta okej, menar Eenfeldt. Sedan hände något. Industrialismen. Jordbruket ökade vårt intag av stärkelse, det som blir rent druvsocker i magen.

Förutom att ge exempel på urbefolkningar, där förekomsten av västerländska sjukdomar är i stort sett obefintlig, jämförs människan också med djur: ”Grisar liknar människor. När man på sextiotalet födde upp grisar till julskinka skulle fettkanten vara flera centimeter tjock. /…/ Bonden födde upp feta grisar på potatis och brödkanter. Nu vill folk ha mager julskinka, och grisarna föds istället upp på majsolja och blir smala.”

Det är alltså något elementärt fel i dagens kostråd, menar Eenfeldt. Vi får rådet att äta fettsnålt – men blir feta. Istället borde vi äta mer fett – och bli smala. Men varför ser inte sjukvården detta och ändrar sina råd? Enligt Eenfeldt saknas de stora studier som krävs för att man ska kunna fastställa resultatet med säkerhet. Tillförlitliga studier måste innehålla massor med testpersoner och hålla på under jättemånga år. Det krävs enorma resurser. Med tanke på de enorma resurser som läggs ner på sjukvård av t.ex. cancerpatienter och diabetiker, tycker jag det kanske kunde gå på ett ut? Eenfeldt hänvisar till ett flertal mindre/halvstora studier där man testat och jämfört den fettsnåla dieten med LCHF-dieten och där resultaten nästan alltid varit till LCHF:s fördel. Jag tycker överlag boken innehåller många intressanta tankar om hur en förändrad diet kan göra livet bättre för t.ex. diabetiker. Det finns mycket att fundera på.

Jag tycker boken tar upp mycket som är tankeväckande. Det jag framför allt tar till mig är att det är helt galet att vi äter så mycket konstiga halvfabrikat med märkliga tillsatser utan att egentligen ha en aning om vad det är eller hur det påverkar oss. Jag stör mig däremot på den sekt-liknande känslan jag får när mantrat upprepas gång på gång. Boken hade lätt kunnat halveras, för det är väldigt mycket upprepningar och ordbajseri ibland. Jag undrar också över ”vi ska äta som våra förfäder”-snacket, när det tydligen går jättebra att klämma i sig ost och andra mejeriprodukter. Hur många stenåldersmänniskor hade brietårtor och vispgrädde i sina grottor? Nästa sak jag stör mig på är snacket att motion inte är så viktigt, i alla fall inte för vikten. Träna om och när du vill, men det är inget tvång. Nej, då blir jag skeptisk. Förutom att industrialismen kom för ett par hundra år sedan, med alla negativa följder för vår kost som ledde till mer och mer övervikt hos oss västerlänningar, så skedde ju faktiskt en annan stor förändring i samma veva. De senaste hundra åren har vi gått från ett kroppsarbetande folk till en bunt kontorsråttor. Vi tar oss fram i bilar, åker tunnelbana, glor på tv. Jag är övertygad att också detta har betydelse för vår vikt. Men det skriver inte Kostdoktorn något om.

Språkligt får boken inga toppbetyg, och jag ställer mig tveksam till en del grejer, men jag är ingen läkare och har omöjligt att avgöra vad som är rimligt eller båg. Boken väcker ändå en del tankar som jag tror kan vara nyttiga att bära med sig och för den som vill veta mer avslutas boken med en gedigen referenslista. Framför allt om man har problem med diabetes eller övervikt så tror jag det kan finnas anledning att läsa och kanske testa en del av råden. Annars får jag som sagt lite rysningar av sekt-feelingen som boken förmedlar, och jag tror till syvende och sist att lagom är bäst, att lite av allt är bra, och att motion är en grundsten. Men e-ämnena kan vi ju skippa.