Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade i solskenet, och hon förstod varför Svarta Björn klätt sig
så grann. I ett nu dansade det förbi Trumf-Karins syn hur
Olsson och Svarta Björn flög i armarna på varann och
kysstes och kramades där inne i stugan. Den synen gjorde henne
alldeles utom sig. Hon hatade Svarta Björns leende, vackra
ansikte med de stora ögonen. Hon kände hur benen började
darra och händerna skaka, en het ström sjöd genom henne,
hon såg rött för ögonen, och innan hon egentligen visste vad
hon gjort hade hon ryckt till sig tvättstöten och slagit den
andra rätt i huvudet.
Svarta Björn föll baklänges utan ett ord.
Trumf-Karin kramade fortfarande tvättstöten konvulsiviskt.
Hennes ansikte var förvridet av ursinne, men allt efter som
vreden vek ifrån henne slaknade greppet kring stöten, och den
tunga träklubban föll till marken utan att hon märkte det. Hon
stod ännu kvar i samma ställning som när slaget fallit och
såg på Svarta Björn.
Varför låg hon så stilla? Varför sade hon ingenting?
Varför svarade hon inte? Var det ett av hennes vanliga knep
igen? Men nej, någon måtte ha gjort henne illa, eftersom hon
inte rörde sig. Vem hade gjort det? Det är ju du, Karin! Du
tog ju tvättstöten och slog henne i huvudet. Minns du inte
det? Har du redan glömt bort det?
Med ett skrik kastade hon sig ner över Svarta Björn.
”Margit! Det er da ikke muligt da! Margit! Margit! Hör du?
Svar da! Svar, hör du! Svar, Margit” jämrade hon sig medan
hon famlade över hennes kropp, lyfte hennes händer och
sökte hennes ögon. När hon ville sticka armen under hennes
huvud för att se blicken bättre förstod hon allt. Det svarta
håret var rött uppe i hjässan, och därifrån flöt något hemskt
neråt marken.
Hon släppte hennes huvud och såg sig hjälplös omkring.
Ingen människa syntes till. Hon hörde mycket tydligt älvens
brus borta vid skärningen.
Jag måste skaffa hjälp, måste väcka Olsson! Hon rusade
upp och in i stugan.
Efter några minuter kom de båda ut, han omorgnad. Han
hängslade upp byxorna på förstukvisten medan hon
oavbrutet pratade om hur det gått till.
9 — Malm I
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
