Min  absolut favoritfågel är Sidensvans. Det är en fågel som triggar igång mina nostalgikänslor.

Sidensvans.                                               Foto: Ritu Andersson

En händelse som jag minns rätt starkt var när jag som 14-åring skulle springa till skolan. Min familj bodde granne med skolan, så jag steg ofta upp upp så sent man bara kunde, för att få sova några minuter längre. Sen slängde jag på mig mina kläder och hastade i mig frukosten. När jag kom ut genom dörren hörde jag ett sirligt egenartat läte. Naturligtvis tittade jag upp i närmaste träd och såg dessa fantastiskt gulliga fåglar. Jag skyndade in, hämtade kikaren som fanns i hallen och glömde sen tid och rum. Naturligtvis fick jag sen stressa med att få med mig engelska böckerna och med följe även min kikare, om halsen. Väl inne i lektionssalen flåsade jag.

Förlåt att jag blev sen men jag var tvungen att kika på sidensvansarna. Min engelskalärarinna bara log och klassen stönade..säääkert. Beviset var dock kikaren som hängde runt halsen.

Även när jag gick i gymnasiet var jag fascinerad av sidensvansen, som nästan ser ut som en papegoja. Faktum är att den i forna tider även används som burfågel. Nåväl, under gymnasiet skrev jag därför en egen studie om sidensvans. Målet var att göra en forskningsstudie kring den här fågeln, men då behövde jag veta mer om deras häckningsområden så att jag skulle kunna ligga och kika på dem i något gömsle.

Sidensvansen är egentlig ingen typisk vårfågel eftersom den ses här i Västerbotten även vintertid. Man brukar benämna den som en invasion fågel då den vid gynnsamma bärrika vintrar flyttar söderut, till Sydsverige, Danmark och Mellaneuropa.

Sidensvansar i flock.                                                                                                                          Foto: Ritu Andersson

FAKTA:

Sidensvans (Bombycilla garrulus)

Som många andra folkkära fåglar har sidensvansen fått flera andra namn som till exempel ”tofsare”, ”toppsparv”, ”rönntrast”, ”rönnbärshane”, ”sketherre”, ”snötyppa”, och ”slasksparv”. Kärt barn har många namn med andra ord.

• Förekomst: De första flockarna ses ofta från oktober till april då födan fortfarande är sparsam och fåglarna till stor del lever av bör, främst rönnbär. Den ses ofta i parker och trädgårdar bland rönnar och oxelträd.
• Häckar: Norden – norra och östra Finland, nordöstra Skandinavien. Taigan . Sovjetunionen – bajkalsjön, Alaska. I nordliga äldre barrskogsbälten, ofta i lavrik fuktig och mossig mark.
• Kännetecken: Stor som en stare, kompakt byggd med tjock hals och stort huvud. På nära håll är den omisskännlig med stora hjässtofs, svart smal ögonmask, svarta strupe, sin ljusbeiga fjäderdräkt, gul stjärtspets med svart stjärtband, handpennorna är svarta med brett vitspetsade, gula vingstreck. Könen är snarlika i sin teckning, men honan har en något mer brunton i sin teckning, det svarta strecket på stjärtpennorna är smalare, den svarta strupkanten övergår diffust mot det beigebruna bröstet istället för att vara skarpt avgränsande som hos hanarna. Ungfåglar är rätt lik honorna.
• Den har ett nervöst, rastlöst och vaksamt uppträdande, som vid minsta störning får flocken att dra högre upp i trädet.
• Lätet: Sidensvansens kontaktläte är karaktäristiskt, ett mjukt, sirligt/silvrigt, raskt rullande sirrrr – sirrrr, ett klockliknande läte som ofta hörs i flock och i flykt. Dess sångläte är kanske inte lika känt, men kan beskrivas som långsamt och hackigt, en serie lockläten uppblandade med hårda skrovliga ljud ”sirrr-sirrrr-tjark-tjark-tji-tjark-sirr-sirr och så vidare.
• Föda: animalisk föda, som insekter samt vegetabilisk föda som bär (främst rönnbär).
• Boet: Ligger ofta väl gömt i en tät gran eller tall, helst i myrkant, mer sällan i fjällbjörkskog. Boet är ofta byggt av kvistar, lavar och mossa.
• Äggläggning: I slutet på mars, början på maj.
• Äggen är oftast fem-sex tycken. Glest mörkfläckiga mot en blåaktig botten. De läggs ofta i maj-juni.  spiralform. Längden ligger ungefär mellan 14 och 18millimeter medan bredden är mellan 10,7 och 13,5 millimeter.
• Ruvningen utförs av båda könen. Börjar i regel efter att det första ägget lagts och varar mellan 12 och 17 dagar.
• Flygfärdiga ungar (flygga)  lämnar ofta boet efter 15 och 17 dygn.