Krutkonspirationen mot Gustav Vasa

Enligt traditionell historieskrivning var krutkonspirationen ett försök av en grupp sammansvurna Stockholmsborgare att ta livet av Gustav Vasa. Planen ska ha varit att placera en krutladdning under hans stol i Storkyrkan och att spränga kungen i luften medan han deltog i högmässan under palmsöndagen 1536.

Ett par reservplaner fanns också. Den ena var att förgifta hans mat, den andra att mörda honom med hjälp av en dart (ett vapen som liknar dartsportens pilar). Sistnämnda dåd skulle genomföras av myntmästare Anders Hansson som ofta var ensam med kungen i silverkammaren på slottet Tre kronor.

De sammansvurna bestod främst av köpmän från Lübeck som var missnöjda med Gustav Vasas politik, men även av några svenskar. I konspirationsplanen ingick att rasera delar av slottet, göra Stockholm till en hansestad och att lägga hela landet under Hansan – alltså en regelrätt statskupp.

Vindrank pratade bredvid mun

Men ödet ville annorlunda. Enligt traditionen satt flera av de sammansvurna tillsammans och festade kvällen före palmsöndagen. Bland dem befann sig Hans Vindrank, en fattig skeppare som samma dag hade blivit invigd i planerna. När den påstrukne Vindrank gick hem på natten ska han ha pratat bredvid mun om det förestående attentatet.

Redan samma natt kunde de sammansvurna gripas, alla utom myntmästaren Hansson som lär ha begått självmord genom att kasta sig från ett av slottet Tre kronors torn.

Därefter följde undersökning, dom och straff för de inblandade. Konspirationens ledarfigurer avrättades medan övriga blev av med egendomar och fick betala dryga bötesbelopp.

På detta vis gestaltas händelsen i krönikor skrivna under och efter Gustav Vasas tid och i populärhistoriska verk som exempelvis Berättelser ur svenska historien (1885–86) av Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström.

Bara Gustav Vasas version i källorna

Senare tids forskning har reviderat bilden. Den finske historikern Veijo Åberg skrev 1996 en artikel om krutkonspirationen. Han går tillbaka till de källor som finns bevarade: rättegångsprotokoll, riksdagsakter, brev med mera.

Enligt Åberg är alla källor behäftade med samma svaghet: de är antingen kungens eget verk eller skrivna av kungatrogna personer. Även krönikor skrivna efter Gustav Vasas död beskriver hans regeringsperiod på ett okritiskt sätt, menar han.

Åberg ifrågasätter om det verkligen har förekommit en konspiration och öppnar för att Gustav Vasa kan ha fabricerat den för att göra sig av med oppositionella borgare och stärka sin makt över huvudstaden.

Till bakgrunden hör att kungen hade fått hjälp av lybeckarna – bland annat genom omfattande lån – i samband med kriget 1521–23, då Sverige frigjorde sig från danskarna och Kalmarunionen. I utbyte hade lybeckarna fått långtgående handelsprivilegier.

Gustav Vasa ville nu sätta stopp för Hansans herravälde över svensk handel och driva en mer självständig inrikes- och utrikespolitik. Efter rättegången tvingades lybeckarna acceptera en indragning av privilegierna och att skriva av Sveriges skuld helt och hållet.

Inga bevis för krutkonspirationen

Vidare menar Åberg att den påstådda konspirationen kan ses som kulmen på en politisk utrensning som kungen genomförde i Stockholm. Protokollen visar att rättegången var en skådeprocess eftersom domstolen innehöll fler kungatrogna ledamöter än vad som vanligtvis var fallet vid rättegångar av det här slaget.

Några bevis för att en konspiration verkligen hade förekommit presenterades aldrig. Bevis behövdes heller inte då nästan alla anklagade villigt erkände inför hotet att bli avrättade eller tvingas betala höga bötesbelopp.

Det faktum att kungen själv i efterhand talade vitt och brett om konspirationen samtidigt som han tvingade de överlevande till under ed avgivna tysthetslöften om vad som försiggått kan också ses som en indikation på att konspirationen var kungens eget påfund. De samtida fick enbart höra hans version.

Publicerad i Populär Historia 2/2017