Gustav Vasa – vald till kung med tysk hjälp

Gustav Vasa var ett känt namn i adelns kretsar, inte enbart för vad han hade åstadkommit sedan Stockholms blodbad i november 1520, utan även för det vapen som han bar i sin adelsköld. Den äldste kände medlemmen av släkten var Nils Kettilsson (död cirka 1378), fogde på slottet Tre kronor i Stockholm 1355. En känd ”Vase” under 1400-talet var riksdrotsen och ståthållaren i Viborg Kristiern Nilsson (cirka 1365–1442), herre till Björnö och Frötuna i Uppland.

Via strategiska äktenskap med bland annat ätten Oxenstierna – en gammal småländsk frälsesläkt som under 1400-talet visade upp flera starka, politiska personligheter – svingade sig Vasa upp i högfrälset. Och precis som Oxenstierna drogs även Vasa in i den politiska turbulens som karaktäriserade perioden 1450–1520 – Vasarna var som regel anhängare av unionen.

Vasarnas vapenbild blev ett välkänt sigillmärke på brev och dokument. Den avbildade en stormvase. En stormvase var ett verktyg som användes som skydd vid stormningar av städer. Äldre avbildningar visar också en hjälmvippa (hjälmprydnad) och byggnadsjärn (förstärkning i byggnadskonstruktioner). Vad som exakt avbildades är det därför ingen som vet säkert. Men symbolen kom allteftersom att anta bilden av en vase, som är ett knippe ris eller ved.

Vasaättens främsta gestalt är utan tvekan Gustav Eriksson Vasa (cirka 1496–1560). Det var han som placerade den uppländska frälsesläkten på den kungliga tronen. Namnet Gustav Vasa är emellertid ett modernt påfund som inte hade någon förankring i tidens sätt att skriva – Vasa användes aldrig som efternamn. Det är en konstruktion av namnet som bottnar i 1700-talets och det tidiga 1800-talets romantiserade bild av medeltiden.

Själv kallade han sig ”Gostaff Eriksson” eller bara ”Gostaff” eller ”Gustauus”. Inom historievetenskapen brukar hans namn skrivas Gustav I.

Det sägs också att Erik Johansson vid tidpunkten för Stockholms blodbad hade kommit sent och att stadsportarna hade hunnit stängas. Trots att vakterna bad honom att gå sin väg insisterade han på att bli insläppt. Till slut gjorde vakterna som han krävde, och dagen efter var han död. Det bör dock i sanningens namn läggas till att som varande riksråd hade Erik Johansson skyldighet att närvara vid festligheterna när Kristian II kröntes till kung.

Gustav hade flera syskon, minst sju vad man vet. Fyra av dessa – Johan, Magnus, Anna och Birgitta – dog i späd ålder. Två andra, Märta och Emerantia, dog under tragiska omständigheter tillsammans med modern i dansk fångenskap i Köpenhamn – i ”Blå tornet” – dit högadelns änkor hade förts efter blodbadet 1520.

Gustav Vasas enda kvarvarande syskon vid övertagandet av makten 1523 var därför Margareta. Även hon satt fängslad, men släpptes i utbyte mot fångar på sensommaren 1523. Det skedde sannolikt även som en konsekvens av valet av Gustav till kung.

Vid den tidpunkten utgjordes den kungliga storfamiljen av Gustav, systern Margareta och hennes tre barn med väpnare Joakim Brahe (också han avrättad vid blodbadet): Brita, Öllegård och Per Brahe. Av dessa tre systerbarn kom Per Brahe att bli den som gjorde sig ett känt namn. Han blev en av landets tre första grevar, och var den som möjliggjorde att Braheätten blev en av Sveriges mäktigaste adelsfamiljer under flera århundraden.

Förvisso var Gustav Vasas väg till Strängnäs och till den svenska tronen inte lång − den tog ungefär två och ett halvt år från blodbadet. Men den var snårig och osäker. Han levde ett farligt liv, och flera gånger var han tvungen att fly. Första gången var från ett fängelse på Kalø på Sydjylland, där han hade suttit i ungefär ett års tid som en ur fångpanten 1518.

Tillsammans med några andra högättade hade Gustav placerats som gisslan i väntan på att danske kung Kristian II skulle förhandla med den svenske riksföreståndaren, Sten Sture den yngre. Det blev dock inget av förhandlingen och Gustav, liksom de andra svenska representanterna, fick snällt följa med Kristian till Danmark, men nu i fängslat tillstånd.

Gustav tog dock kontroll över sitt öde. Han rymde och begav sig till Lübeck i september månad 1519, utklädd till oxdrivare. I Lübeck hade han dock inget att hämta, och på försommaren 1520 återvände Gustav till Sverige. Han for med båt till Kalmar − och vidare i landet.

Nu stundade farliga och äventyrliga tider för den knappt 25-årige Gustav. På flykt undan kung Kristians nätverk av fogdar och kunskapare begav han sig till Dalarna (flykt nummer två). En anledning till att han sökte politisk asyl i just Dalarna var att Sten Sture hade haft starkt stöd därifrån. Men Gustav letade inte bara efter en politisk frizon – rymlingen ville få med sig traktens frälse och allmoge till ett väpnat uppror mot dansk överhöghet.

Efter ett rafflande äventyr, som har gestaltats av rikshistoriografen och kyrkomannen Peder Swart (död 1562) cirka 37 år senare, anlände Gustav till Mora där han vid juletid höll ting med bönderna. Han påminde folket om den grymme danske fogden Jösse Eriksson. Denne påstods ha terroriserat oskyldiga dalkarlar på 1430-talet, och ha utgjort en tändande gnista till det så kallade Engelbrektsupproret. Nu plågade dansken åter svenska bönder.

Det gick dock inte som den unge demagogen hade tänkt sig. Dalabönderna lyssnade inte och länsmannen var kungatrogen. Man ryckte på axlarna och gick hem. Kvar stod Gustav och kände hopplösheten falla över honom och lägga sig som ett blött snötäcke över huva och jacka. Vad skulle han göra nu?

Det var bara att snyta sig i näven och välja en annan inriktning. Gustav Vasa begav sig till Norge (flykt nummer tre). Med snöskor på fötterna och vandringsstav i hand tog han sikte på Sälenfjällen.

Medan Gustav pulsade fram i den djupa snön och slogs mot både sin stora besvikelse och naturens makter, lär nyheten om kung Kristians blodiga övervåld på Stortorget i Stockholm, och hans fortsatta vansinnesfärd genom Sverige, ha börjat sprida sig i Dalarna. ”I Mora grep alltså eftertankens kranka blekhet bönderna”, som historikern Lars-Olof Larsson formulerar sig i sin biografi över Gustav Vasa.

Dalkarlarna sände iväg en man − han lär ha hetat Engelbrekt − som i Lima några mil norr om Malung, hann i kapp en förvånad Gustav. Sändebudet berättade att bönderna hade ändrat sig. Utan att närmare fundera över saken vände Gustav ryggen åt de norska planerna, drog ned luvan i pannan och begav sig tillbaka − färden gick åter mot Mora. Resten är en bekant historia, och finns som sagt återberättad i Peder Swarts mustiga krönika om Gustav Vasa – och lever delvis kvar i form av Vasaloppet.

Det fanns emellertid andra motiv till varför dalkarlarna till en början inte var intresserade av det som Gustav berättade och erbjöd, för att en månad senare ändra sig. Det är en historia som inte finns med i Peder Swarts spänningsfyllda krönika, men som är minst lika dramatisk. Den handlar om ekonomi och politik.

Under Sten Stures frigörelsetid 1517−20, från Stäket till blodbadet, hade dalkarlarnas och bergsmännens lukrativa handel med järn och koppar lidit ett kraftigt avbräck. Handeln med Lübeck låg nere eftersom hamnarna utsattes för en dansk blockad. Kung Kristians framgångar och Sten Stures död ändrade dessa förhållanden. Blockaderna hävdes, handeln återupptogs och kapitalet flödade ånyo fritt mellan rik hansastad och produktivt Bergslagen.

Det fanns dock ett aber. Kristian hade andra planer med den lukrativa handeln, än vad bergsmännen och de tyska köpmännen hade räknat med. Kungen ville lägga beslag på järn- och kopparhandeln och starta ett nordiskt handelskompani, med huvudsäte i Köpenhamn. Den danska huvudstaden skulle konkurrera ut svenska hamnar och i slutändan få Lübeck på fall. Vinsten skulle hamna i den danska statens skattkista, inte hos bergfrälset i Bergslagen.

I detta spända läge kom så nästa kungliga provokation – Kristian krävde dalfolket på extraskatter. Det fick vara nog nu, menade ledande män i den landsändan, och sökte en annan politisk lösning. Lösningen hette Gustav Eriksson (Vasa).

Också kung Kristian var på jakt efter en lösning på sina politiska problem. Han valde en annan, mer våldsam väg. Innan han avreste i januari 1521 för att fara tillbaka hem till Köpenhamn, lät han under sin eriksgata genom Sverige ställa folk till svars och hålla räfst och rättarting. Människor avrättades i Norrköping, Linköping, Vadstena och Jönköping.

Mest känt blev dödandet av en abbot, ”fader Arvid”, och ett antal konventsbröder med honom, alla tillhörande cisterciensermunkarna i Nydala kloster, strax utanför Jönköping. Det var efter den händelsen – ibland benämnd som ”blodbadet i Nydala kloster” – som termen ”den där tyrannen Kristian” skapades.

Kung Kristian förlorade den svenska adelns stöd. Sannolikt också folkets, men det är svårt att veta säkert hur man runtom i stugorna ställde sig i maktkampen. När Kristian lämnade Sverige bröt ett mindre bondeuppror ut som ger en antydan om hur bondebefolkningen kan ha värderat kungen. Men resningen kan lika gärna ses som något som var uppmuntrat och organiserat av frälset.

En bakgrund till det jäsande missnöjet och våldshandlingarna var Kristians extraskatter, men också hans krav på en allmän avväpning. Kungens och statens våldsmonopol hamnade i konflikt med en tradition och sedvanerätt att få vara beväpnad.

Samtidigt med bondeupproren valdes Gustav till Dalarnas rikshövitsman. I februari 1521 lade han beslag på kronans uppbörd från Kopparberget, och snart anslöt sig hela Bergslagen till det växande upproret. På våren tog man sig över Dalälven vid Brunnbäcks färja. I slutet av april intogs Västerås, och vid midsommartid behärskade Gustav så gott som hela Mälarlandskapet – Uppsala intogs i maj.

I Småland och de västra delarna av Sverige spreds upproret, men som en egen rörelse oavhängig Gustav Vasa. I Västergötland utsåg man till exempel lagmannen Nils Olofsson (Vinge) till hövitsman, inte Gustav Vasa. Västgötalagmannen Ture Jönsson (Tre Rosor) anslöt sig till det upproret, vilket gav bråket karaktären av revolt.

För Gustav Vasa fanns nu kyrkan kvar att få över på sin sida. I slutet av juli 1521 bröt biskopen av Linköping, Hans Brask, med kung Kristian, tog kontakt med Gustav Vasa och kom överens med honom om ett skriftligt avtal. Också Ture Jönsson var med och utformade avtalet.

I denna överenskommelse ingick att kyrkans ställning i landet skulle förbli oförändrad. Det var ett löfte som Gustav Vasa några år senare skulle bryta, utan att ens blinka. Efter det löftet slöt allt fler upp på ”svensksidan”.

Gustavs kamp hade lyckats. Han hade överlevt och lyckats få igång ett uppror. På herredagen (stormannamötet) i Vadstena i slutet av sommaren 1521 utsågs Gustav Vasa till riksföreståndare. Alla var dock inte lika övertygade om den unge adelsmannens förmåga att politiskt kunna ena landet. Många unionsanhängare fanns fortfarande kvar i Sverige, och Stockholm liksom Kalmar och den viktiga fästningen Älvsborg var alltjämt i händerna på kung Kristians anhängare, liksom större delen av Finland.

Gustavs personliga strid var över men inte kriget om Sverige. För att segra i den striden behövde han hjälp. Han började därför att förhandla med Lübeck.

Den svenske upprorsledarens kontakter välkomnades av lübeckarna. Kristians långt gångna planer på ett samarbete med holländska köpmän, samt kungens tankar på att upprätta ett nordiskt handelskompani som skulle utkonkurrera Hansan, var en direkt utmaning mot de tyska handelsmännen.

Lübeck och Danzig gav i april 1522 Gustav Vasa de finansiella medel han behövde för att kunna fortsätta sitt krig. Man skickade även en flotta till hans hjälp för att erövra de fästen som danskarna fortfarande kontrollerade. I gengäld gavs tyskarna tullfrihet samt ett avtal om att svenska handelsmän inte fick segla via Öresund (leden var förbehållen de tyska köpmännen).

Lübecks ställningstagande i upproret mot Kristian II innebar inte bara ett maktskifte i Östersjön. Beslutet markerade också att Hansan ville vara med och påverka politiken i Norden under lång tid framöver. Saker började därför att hända i Danmark. Högadeln gjorde uppror och avsatte Kristian II. På tronen placerades i mars 1523 hans farbror, Fredrik av Holstein.

Den nye kungen, Fredrik I, var tacksam för den hjälp som han hade fått från Hansan, och som tack gav han staden Lübeck generösa privilegier. Han hade bara ett litet önskemål: att den nordiska unionen skulle återupprättas under dansk ledning. Gustav Vasa vägrade förstås att gå med på en union under dansk ledning. Alltså var man tillbaka på ruta ett.

Kung Fredriks oväntade krav på dansk överhöghet försatte Lübeck i en besvärlig situation. Hansastaden hade två alternativ. Antingen fortsatte man att ge sitt stöd till Danmark och till Fredriks planer på att återupprätta unionen. Eller så ställde man sig bakom den svenske adelsmannen vid namn Gustav. Ekonomin fick fälla avgörandet. Valet utföll till adelsjunkerns fördel.

Det var alltså en skuldtyngd och tyskberoende svensk riksföreståndare som kallade till herremöte i Strängnäs i början av juni 1523. Mycket var osäkert kring det mesta. Vad skulle ske ifall adeln inte gick med på att utse Gustav till kung? Hur skulle danskarna reagera? Och vad krävde egentligen tyskarna i ersättning för sitt ekonomiska och politiska stöd till det så kallade befrielsekriget?

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige. Adeln hade uppenbarligen gått med på överenskommelsen. Vad kungen lovade dem i gengäld förblir okänt. De kan också i Gustav ha sett en lovande ung man, en som de trodde att de kunde påverka och styra åt det håll de önskade. De hade i så fall rätt i en sak, samtidigt som de misstog sig på den andra.

Dagen efter kungavalet vandrade biskopar och präster till Roggeborgen i Strängnäs för att möta upp den nye kungen. Gustav böjde knä medan prästen och reformatorn Laurentius Andreæ höjde det heliga sakramentet. Med fingrarna på lagboken svor Gustav kungaeden.

Efter det ägnade den nya kungen tiden åt att be och ta mässan i domkyrkan. Just där och då blev Gustav Vasas beroendeförhållande till tyskarna som allra mest synligt. För på vardera sidan om Gustav Vasa i kyrkogången gick de båda inledningsvis omnämnda gästerna från Lübeck.

Det kan inte ha undgått någon närvarande vad en sådan markering innebar. Budskapet var att den svenske kungen var tyskarnas skyddsling. Ordet skyddsling täcker dock inte in hela den symboliska betydelsen. För mannen i mitten, kung Gustav, var skyldig de båda lübska herrarna 120 000 mark. En sådan person släppte man inte ur sikte.

Efter mässan höll den nyvalde kungen ett tal i vilket han prisade Lübecks stöd. Sedan var det dags för svensk politik. En första åtgärd var att på nytt tillsätta riksrådet. Av de 39 personer som det hade bestått av återstod efter Stockholms blodbad bara nio man.

Ett tecken på Lübecks inflytande på nordiskt politiskt liv var att Berend von Melen utsågs till svenskt riksråd, trots att svensk lag uttryckligen förbjöd utländska män i rådet. Den tyske riddaren fick dessutom ett eftertraktat och rikt slottslän, Kalmar med Öland.

Med mötet i Strängnäs dödförklarades unionen. I alla fall från svensk sida. På midsommaren 1523 tågade en nyvald kung Gustav Vasa med pompa och ståt in i Stockholm. Nyfikna invånare – köpmän, arbetare och fattighjon – alla samlades de för att skåda Sveriges nye kung och stadens ”befriare”. Nu skulle allt bli bättre, lovade kungen.

Publicerad i Populär Historia 06/2023

Född: Troligen den 12 maj 1496.
Död: 29 september 1560.
Regeringstid: 1521–1560, riksföreståndare 1521–1523.
Efterträdare: Erik XIV
Maka: Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud, Katarina Stenbock.
Barn: Erik XIV (1533–1577), kung av Sverige 1560–1568, Johan III (1537–1592), kung av Sverige 1568–1592, Katarina (1539–1610), Cecilia (1540–1627), Magnus (1542–1595), Karl (1544–1544), Anna (1545–1610), Sten (1546–1549), Sofia (1547–1611), Elisabet (1549–1597), Karl IX (1550–1611), riksföreståndare 1599–1604 och kung av Sverige 1604–1611.