Auschwitz – Förintelsens huvudstad

Turisterna kom gärna till den lilla staden för att se på slottet, kyrkorna, synagogan och det stora torget med anor från medeltiden. Motiv från dessa platser var fästa på en påfågels stjärtfjädrar på ett av de många färgglada vykorten från det tidiga 1900-talet. I kortets övre kanter stod hälsningar på polska, ”Pozdrowienie z Oswieciama”, och på tyska, ”Gruss aus Oswiecim”. Måhända var även det faktum att Oswiecim var regionens centrum för vodka-, konjak- och annan spritproduktion en anledning till besök.

Det var dessutom enkelt att resa dit tack vare att Oswiecim låg längs järnvägen mellan Wien och Krakow. Andra järnvägslinjer från staden passerade storstäder som Breslau (nuvarande Wroclaw), Berlin och Hamburg.

Bland de nya vykortsmotiv som tillkom efter 1945 återfanns ett med rubriken ”Modell över en krematoriesektion”. På framsidan fanns en bild av en gipsmodell med människor som via en trappa slussas ner i underjorden, till en överfull gaskammare. Vykortsmotiven är numera inte lika makabra, men det kommer fler turister till Oswiecim än någonsin tidigare i stadens historia.

Koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau

Sedan ett antal år tillbaka är den Polens flitigast besökta plats. I våra dagar är det emellertid inte slott och torg som är huvudattraktionerna. Majoriteten av besökarna vandrar runt i det som var koncentrationslägret Auschwitz. Några fortsätter till det forna förintelselägret Auschwitz-Birkenau, som ligger någon kilometer utanför stadskärnan.

Under efterkrigstiden har Auschwitz blivit en plats med starkt symbolvärde. Den ökända skylten med sin ironiska devis Arbeit macht frei (”Arbete ger dig frihet”) över ingången till koncentrationslägret Auschwitz och järnvägsporten i Auschwitz-Birkenau har varit – och är fortfarande – två flitigt förekommande motiv.

Den förra fick dessutom förnyad internationell uppmärksamhet när den stals, sågades sönder och återfanns i december 2009. De ikoniska bilderna från de båda lägren, liksom namnet ”Auschwitz”, har under efterkrigstiden ofta använts för att sammanfatta förintelsen i dess helhet.

Lastbilar som rullande gaskammare

Det dröjde dock innan Auschwitz utvecklades till att bli ett centrum för folkmord. I slutet av 1941 hade redan hundratusentals judar, politiska motståndare och andra som klassades som undermänniskor mördats i Sovjetunionen av de Einsatzgruppen som följde i de reguljära truppernas spår.

Dessa avrättningar ”för hand” fortsatte även efter att förintelselägren kommit till stånd. Ett annat alternativ för massmord var lastbilar från vilka avgaserna fördes in i slutna utrymmen. Sådana testades nära förintelselägret Chelmno. Vid samma tidpunkt var förintelseläger under uppförande i Belzec, Sobibor och Treblinka.

De första tågtransporterna av judar till Auschwitz-Birkenau anlände först i mars 1942. På dessa fanns mestadels unga personer, och alla sattes i arbete. Det var först kring midsommar samma år som den verksamhet inleddes vilken resulterade i över en miljon dödsoffer.

Historien om Auschwitz och dess centrala plats i det nazistiska folkmordet är i högsta grad aktuell i vår tid. Flertalet placerar början på denna historia till maj 1940, för exakt 70 år sedan, då koncentrationslägret Auschwitz etablerades i syfte att lätta på trycket i de överfulla schlesiska fängelserna.

Auschwitz del av "tyska Östern"

De tyska nazister som låg bakom detta beslut hade dock ett väsentligt längre tidsperspektiv. För dem, och för många andra tyskar i mellankrigstidens Tyskland, började historien redan 1270, då tyskar grundade staden. Tyska orden förlorade kontrollen över området 1457, men dess germanska ursprung glömdes inte bort.

För Adolf Hitler och andra ledande nazister var staden en del av ”den tyska Östern”, en region som måste återbördas till Tyskland. När så skedde, först genom erövringen av västra halvan av Polen 1939 och den resterande delen 1941, intygade tyska soldater gång efter annan att spåren efter medeltidens tyska kolonisatörer var synliga överallt.

"Den tyska Östern var på en och samma gång tysk nostalgi och framtidslängtan", förklarade propaganda­ministern Joseph Goebbels i ett tal till ungdomar 1942. Arkitekten Hans Stosberg drog även han en linje mellan dåtid, nutid och en, för nazitysk del, ärorik framtid.

På ett nyårskort till sina vänner tog han sin utgångspunkt år 1241, då schlesiska riddare hade avvärjt ett mongoliskt anfall vid Wahlstatt. Under samma århundrade grundades den tyska staden Auschwitz.

Socialdarwinistisk raspolitik

Nu, det vill säga 1941, var det Adolf Hitler som kämpade mot ett annat hot från öster – den sovjetisk-judiska bolsjevismen. Denna kamp sammanföll, konstaterade Stosberg, med omvandlingen av Auschwitz till en tysk stad, ett projekt som han själv ansvarade för. En av hans första åtgärder var, förutom namnbytet från det polska Oswiecim till det tyska Auschwitz, att döpa om den gamla marknadsplatsen till Adolf Hitler Platz.

Förvandlingen av Auschwitz från en polsk till en tysk stad satte inte bara, eller ens främst, spår i arkitektur och gatunamn. Drömmen om ett rike i öst gick hand i hand med en socialdarwinistisk raspolitik enligt vilken den starke segrade. En annan slutsats som drogs utifrån ”vetenskapliga” rön var att handikappade, ”sinnessvaga”, psykiskt sjuka och andra grupper var kostsamma för staten.

Därtill hotade de genom sin blotta existens att försvaga den tyska folkstammen. Även slaverna var underlägsna tyskarna. Lägst på skalan stod judarna. En tysk naziideolog på besök i Polen 1939 beskrev de polska judarna som ”inavlade, dementa, spridare av farliga sjukdomar" och som personer som "inte förmådde se glädjen i barnafödande”.

Adolf Eichman

Att bekämpa dessa ”undermänniskor”, vilka inte borde ha en plats i ett kommande tyskt storrike, var en prioriterad nazistisk målsättning. Om så inte skedde skulle resultatet på sikt bli att tyskarna försvagades eller till och med degenererades och förpassades till en lägre nivå för att till slut duka under som ”folkstam”.

Snart efter erövringen av den västra delen av Polen påbörjades arbetet med att rensa ut landets judar. Till exempel gjorde Adolf Eichmann, en av de huvudansvariga för förintelsens praktiska genomförande, sina första lärospån som organisatör 1939 i samband med att polska judar transporterades med tåg till svårtillgängliga områden, där merparten av dem gick under. Även judarna i Auschwitz råkade illa ut.

Det dröjde inte länge innan de började deporteras till ett judiskt ”reservat” söder om Lublin. I samma veva stängdes stadens synagoga för att därefter brännas ner. Även kristna polacker råkade illa ut, såväl i Auschwitz som på andra håll i landet.

Koncentrationslägren centrala

Många deporterades från sina hem på grund av att de stod i vägen för planerna på en omvandling av Polen från ett slaviskt till ett germanskt land. I detta arbete lanserades planer för att göra om jordbrukslandskapet. På central SS-nivå utarbetades även ritningar för de nya bostäder som skulle rymma tyska bondefamiljer, den nya tidens kolonisatörer.

Bekämpandet av politiska motståndare och judar hade inletts direkt efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933. I detta var koncentrationslägren centrala, och från maktövertagandet och under resten av 1930-talet uppfördes ett flertal sådana i Tyskland.

När Werner Schäfer, som var kommendant för koncentrationslägret Oranienburg, 1934 sammanfattade sina erfarenheter betonade han vikten av institutioner där man bokstavligen kunde slå vett i män och kvinnor som ansågs stå på samma sida som judar och kommunister.

Erich von dem Bach-Zelewski

Liknande tankegångar gjorde sig gällande i de ockuperade områdena. Motståndsrörelsen i Polen var mycket aktiv, vilket resulterade i överfulla fängelser. Det dröjde därför inte länge innan chefen för SS och polisen i Schlesien, Erich von dem Bach-Zelewski, påbörjade sökandet efter en lämplig plats för ett koncentrationsläger.

En av hans medarbetare inspekterade de redan befintliga barackerna i den forna arméanläggningen i Auschwitz, men dömde ut dem som olämpliga för ändamålet. Bach-Zelewski, som under de följande åren gjorde sig ett namn som en av de skickligaste men också brutalaste partisanbekämparna, meddelade i januari 1940 Himmler att han ämnade fortsätta sökandet efter ett koncentrationsläger i södra Polen.

Snart kom dock SS-ledningen på andra tankar. Representanter för SS:s högkvarter i Berlin inledde i februari förhandlingar med tyska arméofficerare, eftersom det var armén som kontrollerade forna polska militära anläggningar. Eftersom inga invändningar fanns övertog SS kontrollen av Auschwitz.

Till platsens historia hörde att den nyttjats som mellanstation för arbetare som var på resande fot på jakt efter nya arbeten. Denna tradition skulle återupplivas med skillnaden att arbetskraften numera var tvångskommenderad dit. Det formella beslutet om att inrätta ett koncentrationsläger i Auschwitz togs av Himmler 27 april 1940.

Rudolf Höss utformade lägret

Ansvaret för utformningen av lägret gick till Rudolf Höss, en veteran från första världskriget då han varit tyska arméns yngste sergeant. Höss blev nazist under 1920-talet och anslöt sig till SS 1934. Den ambitiöse officeren, som tidigare tjänstgjort i Dachau och Sachsenhausen, gjorde inte sina överordnade besvikna.

Han gick till verket med stor frenesi i alla faserna av Auschwitz expansion och förblev kommendant för lägerkomplexen fram till i december 1943, varefter han övergick till en administrativ tjänst inom SS-organisationen.

På pappret syntes omvandlingen av Auschwitz till ett koncentrationsläger inte alltför komplicerad. Transporter med judar som användes som arbetskraft anlände med början i juni 1940 för att inhägna 20 av de befintliga barackerna med taggtråd. Höss hade fått en generös budget om två miljoner mark till sitt förfogande.

Problemet var att taggtråd, liksom många byggnadsmaterial, var en bristvara. Höss fann snart på råd. Han sände 30 fångar för att montera ned den taggtråd som omgärdade ett övergivet krigsfångeläger i närheten. I en hastigt uppförd verkstad tillverkades den port som ledde in till området.

"Arbeit macht frei"

På Höss order kompletterades den med samma text som redan stod att läsa på en port i Dachau och på en grind i Sachsenhausen – Arbeit macht frei. Problemen var dock fortsatt stora. Omfattningen av utmaningen stod klar för Höss när den arkitekt som ansvarade för arbetet inte ens hade material för att bygga sexton kaninburar.

Men nya tider stundade. Ledarna för SS administrativa och ekonomiska avdelning i Berlin hade ursprungligen tänkt sig Auschwitz som blott och bart ett fångläger. I de nya planer som de tog fram såg de i stället framför sig ett centrum för produktion av olika slags varor, främst bristvaran betong.

Omsvängningen resulterade i att det arbete som gått så trögt fick högsta prioritet. Därefter dröjde det inte länge innan byggandet av baracker var i gång. Man uppförde också vakttorn och garage samt installerade ett krematorium i ett före detta krutmagasin.

Internerna i Tredje rikets koncentrationsläger hade tidigare mest utsatts för politisk omskolning. Efter krigsutbrottet 1939 blev de överutnyttjade slavarbetare, utlämnade åt vädrets makter och ett överlag våldsbenäget och hänsynslöst vaktmanskap.

Visserligen fanns det normer för näringsvärde, men då SS-männen regelbundet lade beslag på de mest värdefulla och näringsrika matvarorna för egen räkning blev resultatet för fångarna undernäring. Den vanligaste åkomman i Auschwitz koncentrationsläger var de diarréer som drabbade redan utmärglade fångar. Av dessa var det få som överlevde.

Fängelse och krematorium

Det är talande att färdigställandet av fängelset och krematoriet hade högsta prioritet. I likhet med i de koncentrationsläger som uppförts i Tyskland hyste ledningen för Auschwitz inga illusioner. De ledde en verksamhet som baserades på terror och våld, och den krävde många dödsoffer.

Då gällde det att ha fungerande rutiner för mer eller mindre godtyckliga bestraffningar och för att göra sig av med kropparna efter dem som gick under. Huvudsyftet var inte att dölja bevisen för grymheterna, utan att göra verksamheten så effektiv och hygienisk som möjligt. I linje med denna målsättning inrättades efter hand särskilda karantänsområden för att förhindra spridandet av sjukdomar.

Kasern 11:s källare

Det var allra värst för de fångar som spärrades in i kasern 11:s källare, som fungerade som fängelse. Flertalet celler saknade fönster, hade otillräcklig ventilation och inget eller begränsat ljusinflöde. Några av dem var utformade så att fångarna varken kunde sitta eller stå. När vinterkylan slog till var det omöjligt för fångarna att hålla värmen och på sommaren gjorde värmen de små utrymmena olidligt heta.

De fick små mängder mat och vatten och fick trängas med varandra trots att sjukdomar grasserade. Wieslaw Kielar, som anlänt med den första transporten till Auschwitz den 14 juni 1940, spärrades in med tre andra fångar. En av dem var svag, sjuk och utmattad och luktade, enligt Kielar, så illa att ”stanken från det värsta slem eller diarré vid en jämförelse framstod som den ljuvaste parfym”.

Trängseln var så påtaglig att hoppet stod till att den sjukaste av dem skulle avlida så att de andra därmed skulle få utrymme att ”ändra sin position, flytta en fot eller sträcka på en arm”. Deras önskan besannades, då mannen avled innan dagen var till ända.

Arkebuserades mot en mur

De flesta fångarna dog emellertid inte i cellerna, utan vid en mur där de arkebuserades. Före 1942, då nummer tatuerades in på fångarnas armar, fick de som sköts ihjäl nummer skrivna på bröstet för att de skulle kunna identifieras före kremeringen. Mängden av fångar som avrättades eller dog på andra sätt framgår indirekt av att krematoriet byggdes ut efter bara några månader.

Ytterligare ett led i den bestialiska verksamhetens effektivisering var att föra de dödsdömda fångarna till krematoriet och avrätta dem med nackskott i ett angränsande rum. Ursprungligen kunde 70 kroppar kremeras under ett dygn, men behovet ökade vartefter, framför allt efter ankomsten av närmare tiotusen sovjetiska krigsfångar hösten 1941.

I deras skara, hävdade Gestapos utsända, doldes ”fanatiska kommunister” och ”politiskt suspekta” individer. Inom loppet av en månad hade över 1 200 av dem mördats. Det vidriga arbete som bestod i att släpa kropparna från avrättningsplatsen till krematoriet och se till att ugnarna ständigt var igång utfördes av fångar som placerades i så kallade Sonderkommando – ”särskilda enheter”.

Josef Mengeles experiment

Andra fångar som råkade särskilt illa ut var de som valdes ut för de oftast extremt farliga och smärtsamma medicinska experiment som SS-läkarna, med Josef Mengele i spetsen, bedrev. Till dessa hörde framtagandet av nya metoder för sterilisering och kastration (utan bedövning), konstgjord befruktning, införandet av sjukdomsbakterier i friska kroppar samt diverse försök som applicerades på barn och ungdomar som var tvillingar.

Sambanden mellan planerna på tysk expansion i öster, och germaniseringen av Polen å ena sidan och inrättandet av koncentrationslägret Auschwitz å den andra markerades av att jordbruk började bedrivas på några av de stora ägor som stod under lägrets kontroll.

Projektet, som fått Himmlers entusiastiska stöd, innebar att lägret skulle bli centralt för ett system av lantbruk där den huvudsakliga arbetskraften utgjordes av koncentrationslägerfångar. Eftersom området till betydande delar utgjordes av sankmarker var det ett omfattande projekt.

Stora dräneringsarbeten, reparationer av vägar och borttagande av sten från åkermarker inleddes våren 1942. De som sattes att utföra detta hårda arbete var nyanlända kvinnliga fångar. Mängder av dem dog eller dödades, men det hejdade inte lägerledningen. Jordbruksprojektet pågick ända fram till januari 1945.

Utbyggt av Otto Ambros

Nästa etapp på vägen mot en utvidgning av Auschwitz inleddes i början av 1941 efter att Otto Ambros, ingenjör och ordförande för industrikoncernen IG Farbens styrelse, framfört önskemålet om att få bygga en anläggning för syntetiskt gummi i omedelbar närhet av koncentrationslägret. IG Farben var vid tidpunkten världens fjärde största företag.

De tre koncerner som var större återfanns alla i USA, och följaktligen var IG Farben Europas största företag. Sedan ett tag tillbaka hade Ambros letat efter ett område med god tillgång till arbetskraft och vatten samt goda kommunikationer. Auschwitz uppfyllde alla kriterierna och Himmler förespråkade samarbetet. De vinster som SS gjorde på affären kunde användas för att påskynda germaniseringen och kolonisationen.

Föreningen av ekonomi och ideologi bidrog således till att ansträngningarna för att göra Auschwitz till en tysk mönsterstad gick in i ett nytt och ännu intensivare skede. Ett resultat var att än fler polacker, både judar och kristna, deporterades från Auschwitz och dess omgivningar. Ett annat var att lägret utvidgades ännu mer.

Bara ett halvår tidigare hade Höss fått utöva påtryckningar för att få små förändringar till stånd. Nu, i november 1941, ställdes han inför uppgiften att bereda plats för uppemot ytterligare 20 000 personer. Det var en markant ökning med tanke på att det sammanlagda antalet fångar från 20 maj 1940 till 31 januari 1942 var 36 285.

Zyklon B mot ohyra i barackerna

Den ökande tillströmningen innebar att umbärandena för fångarna förvärrades. I det överbefolkade lägret, där de hygieniska förhållandena lämnade mycket övrigt att önska, grasserade sjukdomar bland de illa klädda, undernärda och överutnyttjade fångarna.

Inte minst på grund av att sjukdomarna hotade att spridas till lägerpersonalen hade man i juli 1940 börjat desinficera barackerna från löss och andra skadeinsekter. Till följd av de problem som följde på ett större antal fångar ökade användningen av insektsbekämpningsmedlet blåsyra, även kallat Zyklon B.

I november 1942 togs Monowitz, eller Auschwitz III som det också kallades, i bruk. Vid IG Farbens anläggning, som var ämnad för produktion av syntetiska gummimaterial, arbetade 11 000 fångar. Ytterligare 22 000 var satta i arbete i andra fabriker och i gruvor.

Verksamheten var synnerligen lönsam. I slutet av 1943 inbringade verksamheterna i Auschwitz två miljoner mark i månaden, på slavarbetarnas bekostnad. Eftersom den kostnad som lades på fångarna var extremt låg var mer än hälften av omsättningen ren vinst.

Följaktligen var tillvaron för arbetarna en mardröm. Kombinationen av för lite näring, högt uppdrivet arbetstempo och hänsynslöshet hos både vakt- och IG Farben-personal var förödande.

Eftersom alternativet stod klart för alla som var där – att sändas till en säker död i systerlägret Auschwitz-Birkenau arbetade de långt utöver sin förmåga. För alla utom ett fåtal var denna övermänskliga kraftansträngning förgäves.

Auschwitz – tysk mönsterstad

Tankarna på att göra Auschwitz till en tysk mönsterstad i kombination med IG Farbens etablering var avgörande för nästa steg i processen – Auschwitz som en central plats i förintandet av Europas judar och andra icke önskvärda.

Himmler hade redan i de tidiga kontakterna med IG Farben varit mån om att imponera på direktörerna för det tyska storföretaget. Han såg framför sig inrättandet av ett gigantiskt läger med 100 000 slavarbetare. Med en sådan förutskickelse markerade han att Auschwitz var ämnad att bli en centralort i regionen.

De konkreta planerna på det gigantiska slavarbetslägret drog dock ut på tiden. Det var först efter det tyska anfallet på Sovjetunionen sommaren 1941 som de åter aktualiserades. Fienden i öster var den farligaste av dem alla, deklarerade de nazistiska propagandamakarna.

"Korståget mot bolsjevismen"

I den nazistiska ideologin betonades inte bara vikten av expansion österut, utan även betvingandet av dem som bodde där. I Sovjetunionen återfanns de två huvudfienderna: judarna och kommunisterna, ibland i en livsfarlig kombination. På grund av de stora framgångarna i inledningen av ”korståget mot bolsjevismen” strömmade sovjetiska krigsfångar västerut.

Det var precis vad Himmler önskade. Många av dem kunde skickas till Auschwitz för att uppfylla kontraktet om arbetskraft till IG Farben och för att fullborda Auschwitz-Birkenau, även kallat Auschwitz II.

Sovjetiska krigsfångar

När de första sovjetiska krigsfångarna anlände fanns inte tillräckligt antal baracker för att hysa dem. Konstruktionen av sådana påbörjades snarast, men utan hänsyn till internationella konventioner för hur krigsfångar skulle behandlas.

I stället var de, liksom sina olycksbröder och -systrar i koncentrationslägret, snart utmärglade, utarbetade och hopträngda i dåligt ventilerade utrymmen där riktiga toaletter saknades. 7 000 fångar tvingades dela på en öppen betongkonstruktion med en stång som de kunde hålla sig i.

På grund av de vidriga förhållandena dog fler av de sovjetiska krigsfångarna än vad tyskarna förväntat sig. Fångarna kunde inte bygga fler av de baracker som skulle skydda dem, eftersom byggnadsmaterial saknades.

Zyklon B för att döda fångar

650 av de sovjetiska krigsfångarna valdes tillsammans med 200 andra olyckliga ut för ett experiment i början av september 1941. Vid detta tillfälle gasades för första gången fångar i Auschwitz ihjäl. Zyklon B fick därmed ett nytt användningsområde i lägersystemet.

Nu var det inte fråga om att nyttja det för desinficering utan för massavrättning, då de som utsattes för den kvävdes till döds. För Höss stod det klart att detta var lösningen på hans problem. Döden hade skett utan blodvite och skulle därför skona hans manskap från den tunga psykologiska börda som massavrättningarna bakom fronten i Sovjetunionen hade resulterat i.

Även Himmler övertygades om metodens ”fördelar” vid ett besök i Auschwitz i mitten av juli 1942. Zyklon B användes därefter regelbundet vid massmördandet i Auschwitz-Birkenaus gaskammare.

Vid tidpunkten för SS-ledarens besök var lägret för de sovjetiska krigsfångarna stängt sedan drygt tre månader, och de 945 som överlevt hade överförts till Auschwitz-Birkenau. Strömmen av sovjetiska krigsfångar sinade i samma veva. När det stod klart att överraskningsanfallet mot Sovjetunionen inte resulterat i en snabb seger var alla resurser, inklusive krigsfångar, för viktiga för att slösas bort så som dittills skett i Auschwitz.

Massmorden inleddes 1942

Massmördandet av judar i Auschwitz-Birkenau inleddes i början av 1942. Lägrets utformning var ännu inte fullbordad, utan verksamheten var i mångt och mycket ett provisorium. En ny ritning, där tonvikten lagts både vid högsta möjliga effektivitet i likvideringen och i utplåningen av spåren efter den, antogs i augusti 1942.

Förutom gaskammare och krematorier återfanns i Auschwitz II verkstäder av olika slag, ett slakteri, en lagerbyggnad för SS-personalen samt lager för alla de föremål som konfiskerades när fångarna anlände.

Eftersom överflödet av varor var så sällsynt för fångarna döpte de dessa förråd efter det land som de föreställde sig hade störst överflöd – "Kanada".

Gaskammare för 800 personer

Mellan mars och juni 1943 uppfördes fyra krematorier samt gaskammare i vilka cirka 800 personer rymdes åt gången. Det var endast i undantagsfall som åldringar, barn och sjuka undgick att föras direkt från tågtransporten till gaskammaren. Även många fullt friska män och kvinnor tvingades vandra samma väg. Under vägen dit undvek vakterna att provocera de dödsdömda, utan försökte snarare lugna dem med falsk information om vad som väntade.

Till skillnad från dem som valdes ut i selektionen och från fångarna i koncentrationslägret fick de som gasades direkt inga nummer och registrerades inte. ”Inga kroppar och inga namn, endast aska och namnlösa nummer! Det är svårt att tänka sig en större skymf mot den mänskliga värdigheten”, sammanfattar förintelseöverlevaren och juristen Thomas Buergenthal.

Genom gasning dödades icke-judar, klassade som obotligt sjuka i enlighet med eutanasidirektiven, fram till april 1943 och judar fram till oktober 1944.

Urvalsprocess vid ankomsten

De som ansågs vara arbetsföra eller som besatt användbara yrkeskvaliteter valdes ut under den selektion som utfördes direkt efter tågtransporternas ankomst till Auschwitz-Birkenau.

Bland dem som valdes ut till tjänstgöring fanns personer som alls inte var beredda att gå som får till slakt, utan som bedrev underjordiskt arbete och motståndsaktioner, trots vetskapen om vilka fruktansvärda bestraffningar som väntade vid ett avslöjande.

Som en bedömare konstaterat var det emellertid inte svårt att bli motståndsman eller -kvinna i Auschwitz eftersom allting i praktiken var förbjudet.

Ett fåtal lyckades fly från lägret. Det resulterade i tre rapporter, två författade av polacker och en nedtecknad av två slovaker. Rymligarnas information nådde bland annat de alli­erade.

I brittisk radio förmedlades i juni 1944 uppgiften om att man visste att det bedrevs massmord i Birkenau och att de skyldiga skulle ställas inför rätta efter krigsslutet. Uppgifterna ledde dock aldrig fram till beslut om att bomba lägret eller järnvägslinjerna till det.

Det var också i samband med urvalsprocessen som många av dem som tvingades tjänstgöra i Sonderkommando valdes ut. Deras uppgift var att raka håret av fångar, rensa gaskamrarna samt dra ut guldtänder från liken och därefter bränna kropparna.

Dehumanisering

Arbetet var fruktansvärt. En överlevare har beskrivit en konstant nedbrytningsprocess och dehumanisering, som kunde ta sig oväntade uttryck. Till exempel förmådde arbetarna i ett Sonderkommando inte kasta liket efter en ung, vacker kvinna i krematorieugnen utan gömde det i flera dagar.

Enligt Adolf Eichmanns order skulle medlemmarna i Sonderkommando avrättas efter varje stor operation. I praktiken skedde det var sjunde månad, och de med särskilda kvalifikationer skonades. Några överlevde krigsslutet, men flera av dem förmådde inte under lång tid att berätta om sina upplevelser.

Kapaciteten för att undanröja de avrättades kroppar var hög. I Auschwitz-Birkenau fanns fem krematorier där det minsta, enligt officiella uppgifter, hade en kapacitet om 340 kroppar om dygnet och de två största 1 440.

Enligt överlevare från Sonderkommando var kapaciteten i praktiken mer än dubbelt så hög, med 5 000 brända kroppar per dygn i de två största och 3 000 i de två i mellanstorlek. Lägrets högsta ”produktivitet” inföll under våren och sommaren 1944 i samband med att Ungerns judar deporterades dit.

1,1 miljoner avrättades

Flertalet dokument förstördes i försök att dölja verksamheten i Auschwitz och dess omfattning. Mot bakgrund av de handlingar som existerar, vittnesmål och andra uppgifter har forskare kommit fram till att åtminstone 1,3 miljoner anlände till Auschwitz olika läger från maj 1940 till januari 1945. Av dessa beräknas minst 1,1 miljoner ha avrättats.

Vidden av detta förintelsemaskineri är fortfarande svår att förstå, även för den som på plats har beskådat omfattningen av Auschwitz-Birkenau. Lägermaskineriet var ur förövarnas perspektiv konstruerat för att uppnå maximal effektivitet.

För de fångar som fick en kortare eller längre frist stod det också klart att samma maskineri hotade att beröva dem deras sista spår av mänsklighet. Den italienske juden och förintelseöverlevaren Primo Levi menade därför att det viktigaste var att bjuda motstånd och inte ge efter för den djuriskhet som präglade Auschwitz. Det var, fortsatte han, en plikt att överleva för att kunna framföra sitt vittnesmål till eftervärlden.

Levi har sedan många år gått ur tiden, men hans slutsats är lika viktig i dag som någonsin tidigare. Vi måste fortsätta att berätta för kommande generationer om vad det var som utspelades i förintelsens huvudstad och hur det tilläts ske.

Publicerad i Populär Historia 5/2010

Fakta: Överlevare och dödsoffer

Anne Frank är, tack vare sin dagbok, det kanske mest kända offret för förintelsen. När deras gömställe i Amsterdam avslöjades fördes hela familjen till Auschwitz. Men Anne och hennes syster Margot transporterades vidare till Bergen-Belsen där de båda dog i en tyfusepidemi. Annes far, Otto Frank, var den ende i familjen som överlevde kriget.

Flera kända författare satt i Auschwitz. Bland dem nobelpristagarna Imre Kertész och Elie Wiesel, Primo Levi och Iréne Némirovsky. Rysk-judiska Némirovsky hade gett ut flera romaner på 1920- och 1930-talet men det var först med den 2004 postumt utgivna Storm över Frankrike som hon blev världsberömd.

Manuset hade legat i en resväska som hennes döttrar fick hand om vid arresteringen. Till skillnad från Kertesz, Wiesel och Levi – som alla överlevde och har skrivit om sina upplevelser i lägret – dödades Némirovsky i en gaskammare 17 augusti 1942.

Edith Stein föddes i en ortodox judisk familj men konverterade till katolicismen och blev karmeliternunna och en känd filosof. Hon avrättades i Auschwitz 1942 och utsågs 1999 till ett av Europas skyddshelgon. Även Maximilian Kolbe, polsk franciskanmunk, helgonförklarades. Han greps av tyskarna för att han gömt judar och tog en annan dödsdömd fånges plats när lägerledningen beordrade att tio fångar skulle svältas ihjäl på grund av att en fånge lyckats rymma.

Flera av de judar som överlevde Auschwitz och kom till Sverige har också skrivit om sina minnen. Bland dem kan nämnas Cordelia Edvardson, Magda Eggens och Ferenc Göndör.

Publicerad i Populär Historia 5/2010

Fakta: Rättskipning och efterspel

Det rättsliga efterspelet till Auschwitz inleddes snart efter krigsslutet. Lägerkommendanten Rudolf Höss överlämnades till de polska myndigheterna, dömdes till döden och avrättades i april 1947 genom hängning utanför krematoriet i det forna koncentrationslägret i Auschwitz. I Krakow inleddes i november samma år en rättegång mot ett drygt fyrtiotal officerare och läkare från SS som stod åtalade för brott begångna i Auschwitz. Av dessa dömdes de flesta till döden och 16 till livstids fängelse.

I väst gick processen långsammare. Efter ett långt förberedelsearbete, där den israeliska rättegången mot Adolf Eichmann 1961 gav ny näring, inleddes den rättsliga processen 1963 i Frankfurt. Rättegångarna mot de 22 anklagade pågick från december 1963 till augusti 1965. Fem frikändes medan övriga dömdes till fängelsestraff.

Efter att den nyetablerade polska staten 1947 övertagit de tre olika lägren i Auschwitzkomplexet från de sovjetiska myndigheterna omvandlades de till ett statligt museum. Huvuduppgiften var att dokumentera och förmedla det fruktansvärda resultatet av nazisternas raspolitik.

Auschwitz som museum blev emellertid redan från starten också ett av det kalla krigets många slagfält, samtidigt som det nationaliserades för att passa in i den polska historieskrivningen. I Auschwitz inrymdes under 1950- och 60-­talen utställningar, evenemang och symboler med anti-amerikanska, antivästtyska och, efter 1967, antisionistiska budskap.

De överskuggades emellertid av berättelser om det polska nationella martyrskapet. Lägret förknippades i huvudsak med polska politiska fångar. Bilden som spreds var att dessa ingalunda hade varit hjälplösa offer, utan motståndshjältar och martyrer som offrat sig för den polska nationens fortlevnad, sin katolska tro eller för en socialistisk framtid. Liksom i resten av det Sovjetdominerade Östeuropa nämndes i Auschwitz de judiska offren endast i förbigående eller inte alls.

Skälet var att de judar som gått under i förintelsen indirekt konkurrerade med grundpelaren i en rådande berättelse om det stora fosterländska kriget. Enligt den var det den icke-judiska befolkningen, och framförallt de etniska ryssarna, i Sovjetunionen som lidit ojämförligt mest.

Dock uppfördes i Auschwitz-Birkenau 1967 ett monument, men det monterades ner strax före invigningen. Den underförstådda slutsatsen var att den familj som gestaltades i monumentet var judisk, eftersom det bara var judiska barn som mördades i förintelselägret. Den nazistiska rasideologin hade ju stipulerat att judarna som etnisk grupp skulle utplånas. Monumentet ersattes kort därefter av en marmorsten med en triangel som symboliserade alla de som mördats i Auschwitz-Birkenau med särskild tonvikt vid de politiska fångarna. Dessutom tillkom ett storskaligt minnesmärke i anslutning till ruinerna av två av krematorierna.

Viljan att tona ned respektive lyfta fram olika aspekter i Auschwitz har ingalunda försvunnit efter kalla krigets slut. Tvärtom. Att Auschwitz synes ha blivit en än mer central symbol i en rad olika politiska, ideologiska och kulturella sammanhang har med ojämna mellanrum aktualiserat och skärpt frågan om vem eller vilka som har rätt att göra anspråk på Auschwitz. Dess centrala betydelse som förintelsesymbolen med stort F har bidragit till att debatter om att inrätta ett kloster eller bygga ett varuhus i koncentrationslägrets omedelbara närhet har fått stor uppmärksamhet.

Under senare tid är det en annan fråga som lyfts fram. Det faktum att Auschwitz-Birkenau ligger i ett sankt område mellan två floder har börjat ta ut sin rätt. Betydande fukt- och sättningsskador är redan synliga på ett flertal byggnader. Ett annat problem är hur alla de väskor, glasögon, kärl, skor och andra föremål som fångarna tvingades lämna ifrån sig och som nu är utställda i museet ska konserveras. Även i dessa fall är problemen högst påtagliga.

Och det är i detta sammanhang som dilemmat blir påtagligt. De flesta skriver under på att Auschwitz är en viktig symbol, främst som en påminnelse om det ofattbara som inträffade för några årtionden sedan. Men frågan kvarstår om vad vi är beredda att betala för att ha kvar denna symbol under överskådlig framtid. Hur mycket får renoveringsarbetet kosta?

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Publicerad i Populär Historia 5/2010

Fakta: Över en miljon mördades

Antalet deporterade till Auschwitz:

Judar, cirka 1 100 000 varav från

Ungern: 438 000

Polen: 300 000

Frankrike: 69 000

Nederländerna: 60 000

Grekland: 55 000

Böhmen/Mähren: 46 000

Slovakien: 27 000

Belgien: 25 000

Tyskland/Österrike: 23 000

Jugoslavien: 10 000

Italien: 7 500

Norge: 690

Polacker (kristna): 140 000–150 000

Romer: 23 000

Sovjet, krigsfångar: 15 000 (cirka)

Andra nationaliteter: 25 000

Sammanlagt deporterades åtminstone 1 ,3 miljoner människor till Auschwitz olika läger. Av dessa mördades minst 1,1 miljon.

Källa »The Number of Victims» av Franciszek Piper i Anatomy of the Auschwitz Death Camp (1998), Yisrael Gutman & Michael Berenbaum (red).