Fru Furmans underbara blogg

Det ligger till på detta viset, att en konstnär vid namn Lars Vilks fick för sig att göra en karikatyr av profeten Mohammed, i form av en rondellhund.

Vi kan tycka att det är himla kul, smart, rebelliskt, kulturellt eller ja, vad som helst. Muslimer, som jag har förstått det, tycker inte det. De får inte avbilda sin profet. (Men att döpa sina barn efter honom går jättebra, Mohammed heter ju väldigt många, till skillnad från oss kristna som aldrig skulle drömma om att döpa våra söner till Gud, Jesus eller helig Ande. Jo, i Spanien kan man heta Jesus. Och ja, det fanns en kille i de tidiga Robinssonavsnitten som hette Jesus Persson, men annars... ni fattar.)

Nu gjorde Vilks en rondellhund av Mohammed, och hundar ses dessutom som ett orent djur i den delen av världen. Ingen bra match om man säger så. Vilks ber om stryk, särskilt efter alla turer kring danska tidningar och karikatyrer. Han kunde ha listat ut med arslet och en krita att det skulle bli liv i luckan.

Och liv i luckan är just vad det blev, Al Qaida gick ut med en belöning på 100.000 dollar till den som dödar Vilks. Och en dam i USA, Jihad Jane, som hon kallar sig, samordnar efter bästa förmåga ett gäng som vill döda den stackars skånska konstnären. Jihad Jane är förövrigt ett väldigt roligt namn. Lite som G.I Jane, den där apdåliga filmen där Demi Moore spelar en militärbrud som kämpar arslet av sig för att bli rättvist behandlad i marinkåren.

Detta har inget med religion att göra. Hade inte Vilks gjort en rondellhund med Mohammedhuvud så hade de hittat nån annan att döda. Det här är sjuka människor som vill se blod flyta. Jag tror det är kicken av att planera skiten de går i gång på, precis som gamla kåkfarar-rånare som nostalgiskt minns hur skönt det pirrade i magen när de sprang från banken med sportbagen full av kosing. 

Jag tror att de flesta muslimer med alla indianer i kanoten ogillar detta. De tycker att det var dumt gjort att larva sig med deras profet, men att han inte gjort sig sig förtjänt till döden.

Jag vill tro att de flesta inser att religion är till för att få människor att må bra, oavsett vilken tro man tillhör.

Om vi kan flyga till månen, operera isär siamesiska tvillingar (jättekomplicerat, jag har sett en dokumentär om det) och prata med varandra över Skype, så ska det väl inte vara så svårt att låta var och en tro på sitt, och respektera det?

Japp, 8:e mars. Upp till kamp kvinnor, eller låt bli. Jag väljer att låta bli.

Jag behöver verkligen inte en dag som osar "ååå det är VÅÅR dag, vi förtryckta, vi som offrande plockar upp skitiga kalsonger från golvet."


Jag ber er alla brudar, kärringar, tanter och tjejer och ja, även ni män, att läsa det HÄR. Alldeles alldeles underbart klokt skrivet!

Vi sitter i soffan hos min goda vän, djurvännen Katti. Det är jag, Katti, en i rullstol och resten arbetar som grisskötare. Ingen av oss är i närheten av lackloafers eller finbyxa som säljaren. Hon är lite fin i kanten, men försöker ändå vara lättsam. Den påklistrade hurtigheten är enbart påklistrad. Det är som ett Tupperwareparty ungefär, fast här ska frossas i ljus.

Konsulenten som hon kallar sig för, går in för detta med hela sin själ. Hon berättar öppenhjärtigt om hur hon minsann jobbat som administratöööör på bred östgötska. Så gick hon in i väggen och det enda som gjorde hennes liv värt att leva var visst ljuspartyn. ”-Jag såg ljuset tack vare ljuuusen” som hon så fyndigt uttrycker det och så skrattar hon åt sig själv. En vacker historia om hur hon nu till slut kan leva gott på att sälja sina ljus. De är dessutom förstås de bästa i hela världen och de brinner så länge att man nästan önskar att de ska släcka sig självt.

Vi får lukta på så många sorter att det snurrar i huvet på mig. Det är dofter som heter havsdis, ocean, regnskogsvattenfall, svart orchidé (som luktar såå exklusivt, kääänner ni?!? frågar hon entusiastiskt.) Jag gör mig tidigt ovän med henne eftersom jag skojar om hennes ljus men försöker att finna förlåtelse genom att berätta att veken på vanliga värmeljus i affären som jag köpt inte går att tända efter en utblåsning. Det gillar hon, men fortfarande är jag en nagel i ögat på henne. Hon visar upp de mest smaklösa ljushållarna jag sett på länge. Det är låtsassmide i krusiduller och glasgrejer som "ger ett underbaaart sken, ser ni vad feiint det lyser, och ännu bättre bleiir dä på en svart duk, gööörfeint alltså."

Framförallt tycker jag mig märka att hon ser ner på oss andra, vi är inte lika fina som hon, och hon har redan märkt att ingen här kommer att varken vilja eller ha råd att köpa de tacky osmakliga delfinljushållarna i låtsas brons eller den tokdyra glasburken ”som man kan fylla med mossa på vintern eller med feina glaskuler på sommarn, gärna blåa så dä blir en marinkänsla som ju ä såå poulääärt.”  Pricken över I:et är när hon tar fram paradpjäsen, två höga ljusstakar i grovborstad silverfärg med lila antikljus i. Det ser ut som vilka ljusstakar som helst, men hon vill ha 600 kr för dem. Jag kippar efter andan. Är hon allvarlig? 600?!? Hon märker att vi tycker det verkar dyrt. ”Silver och lila tillsammans visar att man ä reiik.” Hör jag rätt, sa hon verkligen det där? Menar hon att om man har ljusstakar i silver med lila ljus så verkar man rik?

Jag känner mig som Hannibal Lecter när han säger till Clarissa Starling att hon är en bondkanin i fina skor men med billig parfym. Nu är det jag som ser ner på henne.

Det är sedan dags att fylla i vad man ska ha, och en och annan har kommit dit för att få gratis fika, de tittar knappt i katalogen utan plockar åt sig Kattis vackra muffins istället.

Säljaren, eller förlåt, konsulenten menar jag, kommer in i köket och försöker se klämkäck ut, hon har redan förstått att det inte kommer att bli någon succé ikväll. Hennes BMW har dragit mer soppapengar hit än att det ska löna sig. I ren frustration gnäller hon över att Katti har för få lampor. Vi kan ju inte se när vi ska fylla i beställningarna. Jag myser. Och köper ett 12-pack värmeljus som luktar smultron, enbart för att vara snäll mot Katti som får ”en feiin värdinnegåva och ju mer vi handlar desto feiinare blir det.” Inte en enda sak till ska jag ha.

12 stycken värmeljus kostar dessutom 95 kr. Men så ska de ju klara att brinna hur många timmar som helst. Först skulle man bara ”trimma veken” (där kunde jag inte heller hålla käft) och trycka ner stearinet på kanterna samt tillbe företagets skapare Mabel Baker som levde i USA i början på 1900-talet och som enbart använde 100% vax. 

   

Det började tidigt, jag minns hur jag kollar på Mupparna och mamma har precis duschat mig för håret är blött. Det är de där två gnälliga gubbarna på balkongen i teatern som pratar på ett språk jag inte förstår. Ja engelska, men det visste jag ju inte då.

Jag börjar snurra håret runt pekfingret ända tills jag rullat fast fingret mot skalpen. Lirkar mig ur som om jag satt fast med fingret i en papiliott och tar tag i nästa hårtest. Snurrsnurrsnurr, ja så där håller jag på tills hela håret är ett enda fågelbo.

Jag har också en annan sak för mig fast bara när ingen ser. Jag suger på mina tår och tycker att det smakar salt. Jag minns fortfarande hur det känns att bli riven av sin egen stortånagel i gommen. Det är inget trevligt, men jag står för det. Och jag var 4.

Okej 5 då. Sen blev jag för o-vig.

Sedan har jag en kort period när jag inte kan kolla på TV utan att skrapa plack från tänderna med nageln. Så skitäckligt, och det är något jag idag helst inte vill kännas vid. Det var onödigt att jag ens sa det, nu kommer jag bli kallad äcklet på bynn.

Nu har vi kommit till min gymnasietid. Jag biter bort skinnet på insidan av kinderna så det blöder. Jag kan inte sluta måste bitabitabita, som en överenergisk hundvalp.

Jag biter naturligtvis också på naglarna (fingernaglarna). Det slutar jag inte med förrän efter barn nr 2. Nu river jag bort dem om jag är nervös.

Jag är nu framme vid nutid.

Just nu har jag en period då jag letar grova, lite krusiga hårstrån i skallen, de måste jag genast rycka ut. Alltså det är inte bara att sluta med det, utan det är som ett tics. Måste leta, krafsa, söka efter grova hår som liksom inte "platsar i laget". Detta innebär att man varje kväll skulle kunna samla så mycket hår nedanför soffan att det inte vore någon som helst svårighet att virka en sån där OS-mössa som alla vill ha.

Precis när jag trodde jag berättat allt, generat mig genom att så öppenhjärtligt visa mina äckelsidor, kom jag på att jag gillar att leta sårskorpor i huvet också.

Det är en ren fröjd att hitta en liten skorpa och försiktigt.....försiktigt lyfta den med nageln. Tappar man sedan bort skorpan i håret så den mycket väl kan hänga fullt synlig är paniken nära.

Den måste hittas!!! En lättnadens suck när man återfinner den. Som att finna det förlorade lammet liksom. Ja ni förstår själva va!?!

Håller ni också på med konstigheter när ni sitter still? Se så berätta nu!!!!

Mannen har aldrig varit fåfäng på något vis.

Han går helst klädd i en piké, slitna jeans (gärna omoderna som får röven att se tantig ut) och fula skor som han bara behöver glida in i. (Fast han har snygga som står i hallen.)

Håret är dessvärre inget att göra något åt, det är som en Lars Adaktusson-light, en svart tunnare variant av nyhetsankarets snelugg. Det bara ligger där, man kan omöjligtvis göra något åt det. Redan de rumänska svartvita fotona från hans barndom skvallrar om vilket hopplöst hårfall han är. Det är säkert därför han aldrig varit särskilt intresserad av utseendet. Det där håret är verkligen ett problem.

Men så köpte han iallafall en ansiktskräm för män. LITE fjolligt för att vara han, men han gjorde det.

En ganska macho ansiktskräm visade det sig, om man klämmer sig av locket så här:

Lite som att skada sig när man snickrar. Krämen får godkänt.

Och ja, jag älskar honom naturligtvis så som han är. (Fast om man kunde skapa en frisyr på killen skulle det ju...äh skitsamma!)

Tänkte att idag kan det nog bli nåt kul att skriva om av den anledningen att jag gjort konditionstest på en motioncykel. Genom jobbet får vi göra våra egna hälsoprofiler med tester av olika slag. Men det gick bra, jag varken ramlade av eller tog ut mig för mycket.

Jag har inget att berätta. Mitt liv bara flyter på liksom. I väntan på att jag skriver något intressant kan ni väl gå in i arkivet och kolla in min ostbågsskola från februari förra året eller nåt annat. För här händer inget kul. Det måste bero på snön eller nåt.

Ja mina vänner så är det helg igen.

Jag går alltid runt på jobbet med en otålig rastlöshet på fredagarna, jag vill bara få komma hem. Och när jag kommer hem vet jag inte riktigt vad det var jag var så ivrig för.

Även om det är ledigt så ska ju maten lagas och Agaton ska kissa ner allt han kan eftersom han tydligen är född hundvalp. Han har tom. kissat ner sin Fjöken idag så hon fick åka hem och byta byxor. Det verkar han tycka är lite festligt, vilket jag inte tror Fjöken tyckte.

Jag ska på utvecklingsamtal hos kyrkoherden om en timma. Vad ska jag säga?

Mina visioner är iallafall att gå ner 5 kg och spara till långt hår. Det borde räcka så.

Fröken Elins kräftsoppa och varma mackor med musslor... Ja vilket humör kan lilla mamma vara på idag?!?