Rosa Taikon
Usa hade sin Rosa Parks. Europa har sin Rosa Taikon. Hon är silversmeden som låtit sin hammare slå hål på fördomar mot vår kontinents största minoritet – romerna.
Phfyyh. Rosa Taikon är tio år gammal och ligger och sover i husvagnen när hon vaknar av pysandet. Redan innan hon öppnar ögonen vet hon vad det är, hon har ofta vaknat av det där ljudet. Vid bordet intill sitter hennes pappa, djupt koncentrerad. Hans ansikte lyses upp av en spritlampa och han blåser i ett smalt rör av mässing. Den tunna luftströmmen håller liv i den eld som krävs för att löda fast små kulor och tunna trådar på silversmycken.
Föga anar hon när hon ligger där i sängen och ser sin pappa smida, att hon själv en dag ska bli berömd silversmed. Lika lite kan hon tro att hon så småningom ska bli en förkämpe för romers rättigheter. Nej, barnet Rosa somnar om, utmattad efter en hård dags slit med hushållsarbete och barnpassning. Ett av småsyskonen hon sprungit efter under dagen heter Katarina. Hon är bara fyra år gammal, men redan en envis flicka som ifrågasätter det mesta. Varför är det till exempel så, att familjen Taikon och deras släktingar bor i husvagn medan andra människor bor i hus?
Bråkar med präster
– Ni får inte bli irriterade på mig om jag låter arg. Det är jag inte. Men jag är upprörd.
De mörka ögonen blänker till bakom de klarblå glasögonbågarna. Rosa Taikon tittar ut över publiken. Det är februari 2015 och teologifestival vid Uppsala Universitet. Det är också nästan 80 år sedan hon blev väckt om nätterna av det pysande ljudet när hennes pappa satt och smed smycken.
Hon betonar nästan varje ord:
– Små barn fanns ju i det där registret! Det räckte med att ha en släkting som var rom för att hamna där.
Det är naturligtvis Skånepolisens register över romer i Sverige hon pratar om där i föreläsningssalen med tunga dörrar i mörkt utsirat trä, imponerade takhöjd och klassisk ”svart tavla”. Rosa Taikon berättar också om hennes livslånga kamp för romers rättigheter och tar chansen att tala om för de präster, diakoner och teologer som sitter här i salen, hur Svenska kyrkan har behandlat romer.
– Romer är mycket noga med att döpa sina barn i Kristi namn. Men vi fick inte komma in.
Det tog några år, då i början av sextiotalet. Men sakta, sakta började saker och ting förändras. Så småningom fick en del romer möjlighet att flytta från lägerghettona, som Rosa kallar dem, till riktiga bostäder. Allt fler romska barn fick möjlighet att gå i skola, kyrkor började öppnade sina dörrar.
Och så har det fortsatt. I dag är de cirka 50 000 svenska romerna inlemmade i samhället, i alla fall materiellt sett. Så visst har situationen förbättrats på många sätt.
Hon ser lite utmattad ut när hon går ifrån podiet och lämnar över till nästa talare, Ivan Ivanov, bulgarisk rom som arbetar på det europeiska rom-informationscentret i Bryssel. Men när han börjar med att säga att USA hade sin Rosa (Parks) och Europa har sin Rosa, blir hennes leende både generat och stolt, och en bit in i hans tal börjar hon rota i sin väska. Fram kommer en penna och i brist på annat en värktablettask att anteckna på. Lika uppmärksamt lyssnar hon på talarna som följer.
Efter lunch får hon frågan om hon vill åka till hotellet och vila. Hon skakar bara på huvudet och säger:
– Nu efter maten kan man börja bråka igen.
Rosa sätter i gång redan innan hon kommit in i salen igen. Fast bråkar är fel ord. Påpekar och argumenterar stämmer bättre. Hon pratar med de andra romerna på plats om hur viktigt det var att regeringen förra året gav ut en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer, men hur arg hon blev över att de romer som närvarade vid utgivningsceremonin fick så kort tid att prata.
– Fem minuter fick vi. Sedan var det flera ickeromer som fick tala i timmar.
Hon fnyser högljutt och nämner att det dröjde ända till år 2000 innan romer erkändes som en nationell svensk minoritet. Och, undrar hon med sorg i blick, vad är det som händer i Sverige och resten av Europa just nu?
Bodde hos skådislegend
Rosas Taikons kamp inleddes i början av sextiotalet. En dag satt hon och Katarina på en buss som passerade Ekstubben strax utanför Stockholm. Katarina pekade ut genom fönstret, mot det läger med husvagnar och tält där flera av systrarnas släktingar bodde och sa: ”Rosa, vi måste göra något!”.
Den allmänna uppfattningen då var att romer hade en nedärvd vandringslust, och tältläger fanns lite här och var, både i huvudstaden och på andra platser i landet.
Av alla romer i Sverige är det bara de två systrarna Taikon och en av deras kusiner som har en riktig bostad. Systrarna hade i samband med en filminspelning träffat skådespelaren Per Oscarsson, som tyckte det var upprörande att de inte hade en riktig bostad och därför lät dem bo i sitt hus. Kusinen hade fått bostad genom sitt jobb på LM Ericsson.
Rosa och Katarina har nyligen läst FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och har konstaterat att romer inte tycktes omfattas av den.
Visserligen hade romer i Sverige rösträtt, om än bara sedan 1959, och romska barn hade nyligen fått laglig rätt att gå i regelbunden skola.
Men lösdriverilagen gällde fortfarande – den som innebar att romer inte fick bo längre än tre veckor på samma ställe. Och hur skulle barnen då kunna gå stadigvarande i skola?
De följande åren uppvaktade systrarna Taikon maktens män – Tage Erlander, Olof Palme med flera.
– Vi var i riksdagshuset varannan dag i flera år. Vi lämnade petitioner och pratade med dem, sa att ni måste låta romer gå i skola och få bostäder. De sa att de skulle tänka på det. Att de skulle tänka på det!
Flyttade motvilligt till Norrland
– Det här är jantebygder.
Rosa tittar ut genom köksfönstret hemma i Flor, Ytterhogdal. Det är en by med märklig placering på kartan: Härjedalens kommun, landskapet Hälsingland och länet Jämtland. Där ute ser hon några andra hus, en lägda – fält heter så här – ner mot älven Ljusnan och några mjukt böljande berg.
Här härskar alltså jante. I alla fall är det så hon tolkar det faktum att hon lever ett så ensamt liv här, utan kontakt med grannarna. Hon tänker att det beror på att här ibland klivit av hela busslaster med folk som velat träffa henne och köpa silver. Att det stundtals kommer flera journalister i veckan, att hon varit i teve flera gånger. Att hon regelbundet besöker traktens skolor och berättar om romernas situation, utifrån sitt eget liv.
Ja, det är nog jante. Fast på direkt fråga om hon tror det även har något att göra med att hon är rom avslöjar den sorgsna blicken att hon inte kan utesluta det. Så här i backspegeln borde hon nog aldrig ha bosatt sig här. Hon protesterade då hennes dåvarande man, som också var silversmed, hittade annonsen om det gamla skolhuset i Ytterhogdal.
– ”Aldrig i livet att jag flyttar femtio mil från Stockholm och min familj”, sa jag.
Men så blev det. Det handlade om att få arbetsro. Rosa Taikon hade haft sin första egna utställning på Nationalmuseum 1969. Aldrig tidigare hade romsk smyckeskonst ställts ut på museum i Sverige och kanske ingen annanstans heller. Och det blev, med hennes egna ord, folkvandring.
När utställningen var avslutad fortsatte folkvandringen, nu till parets hem i Tyresö utanför Stockholm.
– Det ringde på dörren hela tiden och jag är uppfostrad att vara artig, så jag bjöd in alla. Till slut gick det inte längre.
Hon gick med på att flytta. Och sedan blev hon kvar, också efter att maken hade lämnat henne för en annan kvinna.
– Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte flytta på verkstaden han hade byggt.
Den ligger i den före detta skolsalen i husets bottenplan. Här finns arbetsbänkar och diverse verktyg, en röd soffa, några fåtöljer, en stor kamin. Väggarna är fyllda med tavlor, tidningsklipp, fotografier och i bokhyllan står hela serien med Katitziböcker, de berömda barnböcker som Katarina Taikon skrev på sjuttiotalet utifrån sina egna erfarenheter. Böcker som bidrog till att en hel generation barn fick kunskap om hur -romer levt och blivit utsatta. Rosa figurerar för övrigt själv i dem, som den älskade och beundrade storasystern Rosa. Tidigare har hon sålt av det överblivna lagret, men nu är hon lycklig över att böckerna givits ut igen.
Kan hamra åter – med laser
Telefonen ringer. ”Ja, det är Rosa”, svarar hon med sin utpräglade stockholmska och med tydligt o – hennes namn har inte med färgen utan med blomman att göra. Rösten i andra ändan vill komma på besök och Rosa låter stressad. Hon har fullt upp mest hela tiden. Det är telefonsamtal som ska ringas, väntade besök, resor som ska göras, tal som ska hållas, intervjuer som ska ges. Och på övervåningen ligger manuset till självbiografin som hon hållit på med i flera år och som aldrig tycks bli färdig, eftersom det hela tiden händer nya saker som hon måste ha med. Som det där med Skånepolisens register, vitboken och nu senast den kommission mot antiziganism som regeringen tillsatt. Att hon skriver med en artroskrokig högerhand gör inte saken bättre, men lämna bort jobbet till någon annan vill hon inte.
Artrosen, ja. Hon förklarar att den gjort att hon inte ”hållit i hammaren” på över två år. Men nu har hon påbörjat en laserbehandling och räknar med att snart kunna smida igen.
– Jag ska göra mindre smycken, så att jag inte behöver hamra så mycket. Hos mig finns inget som heter ge upp eller sluta, inte förrän jag ligger i kistan.
Men i dag får vi inte se henne arbeta. I stället beskriver hon hur det brukade gå till. Först en skiss. Så klistras pappret fast på en tunn silverplåt för att formen ska kunna sågas ut. Plåten hamras till önskad form och struktur mot en järnkula och sedan är det dags att löda fast utsmyckningarna genom att med ena handen hålla i reglaget till eldslågan, och med den andra, med pincett, fästa pyttesmå silverkulor – granalier – och tvinnade silvertrådar på smycket, en efter en.
– Det hittar du nog inte någon som har tålamod att göra längre, i Sverige.
Silversmidet är en familjetradition. Hennes pappa, liksom farfar och farfarsfar var alla silversmeder, vid sidan om sina andra arbeten. Men hos barnet Rosa fanns inga tankar på att arbeta med silver. Hon var bara sex år när hennes mor dog i galopperande lungsot. Då fick hon ansvaret för sina tre småsyskon och stora delar av hushållsarbetet. Från nio års ålder var hon dessutom musiker, tillsammans med sin far och bror. Trion uppträdde på familjens tivoli och på dansbanor runtom i Sverige.
Brodern mördad
För övrigt var silversmide inget som kvinnor brukade ägna sig åt, vare sig hos romer eller i majoritetssamhället. Men i början av sextiotalet gick Rosa ändå en kvällskurs i silversmide och märkte att hon ”hade hantverket i fingrarna”. I samma veva blev hennes enda bror, Paul, mördad. Utöver den ilska och sorg som Rosa kände, insåg hon att den svensk-romska smideskonsten nu riskerade att dö ut, om inte hon utmanade den tradition som sa att bara män skulle smida i silver. 1961 beslöt hon sig därför för att söka till Konstfack i Stockholm, trots att hon saknade den skolbakgrund som egentligen krävdes. Hon var då 35 år och hade bland annat försörjt sig som fotograf, konstnärsmodell och skådespelare samt gått på folkhögskola. Hon gick till rektorn, professor Stavenoff, och sa som det var: att hon var rom och bara hade två års folkhögskola i bagaget. Samt visade ett armband och ett par manschettknappar hon tillverkat.
Hon kom in. Gick där i fem år, på både dag- och kvälls-lektioner och började utveckla en egen, modernare stil, med utgångspunkt i den romska silversmidestraditionen. Den bygger på en flertusenårig teknik, filigran, som förekommit också hos etrusker, egyptier, fenicier och romare och handlar om att löda fast mycket fina trådar och kulor, granalier, på tunna plattor, allt i silver.
Under årens lopp har hon blivit en av Sveriges mest välrenommerade silversmeder och själv framhåller hon att få av hennes samtida både formgivit och själva smitt sina smycken. I dag finns hon representerad på flera stora museer, både i Sverige och utomlands och hon har fått flera utmärkelser, bland annat regeringens guldmedalj för ”sitt betydelsefulla konstnärskap, som förenar nyskapande smyckedesign med romska smidestraditioner”.
Av de få lärlingar hon haft här, är det bara systersonen Stefan Taikon som gått vidare med silversmide, men i en helt annan stil. Den svensk-romska silversmidestraditionen ser alltså ut att vara på utdöende, om inte någon tar upp den igen. Om så skulle vara måste det inte vara en rom.
– Nej, nej! Vi lever i ett mång-kulturellt samhälle och då måste man visa sin kultur, etnicitet och sina kunskaper om man vill vara social. Så tänker jag.
Det var när hon gick på Konstfack som hennes och Katarina Taikons lobbyarbete i riksdagen tog fart. Men hur orkade hon, hur hann hon?
Hon fnyser, citerar som så många gånger förr, en text ur en gammal uppslagsbok: ”zigenare är obenägna till hårt arbete”.
För det är ju precis tvärtom, säger hon, som minns en uppväxt då både hon själv och alla runtomkring ständigt arbetade. Hennes far, till exempel, vilade bara då han sov. Förutom att jobba som förtennare och kopparslagare drev han och familjen ett tivoli. Dessutom skulle tält hållas hela, husvagnar byggas, bilar repareras, -kostymer sys …
Så hårt jobbade alla i hennes omgivning, och så flitig har hon själv varit i hela sitt liv. Vad tänker hon då om de människor som vi i dag ser sitta still hela dagar, med en pappmugg i handen?
– Vad ska de göra? Varför skulle de sätta sig och tigga om de inte var tvungna? Tror du inte de skulle vilja jobba i stället? Sedan kan man ju inte veta om de i sin tur blir utnyttjade. Det finns förstås oärliga romer också, det brukar jag alltid säga, och brott ska beivras. Men då är det den enskilda människan som ska straffas, inte alla romer.
Rosa Taikon fyller 89 i sommar. På teologifestivalen kommer folk fram till henne och uttrycker sin beundran för att hon fortfarande orkar engagera sig. Hon svarar att hon önskar att hon inte hade behövt det, att hon kunnat slå sig till ro.
– När en gammal bil är uttjänt skrotar man den. Men kan man skrota gamla damer? Nej, det är bara att fortsätta så länge det finns ett uppväxande släkte.
– Jag kan inte, får inte sluta!
Den långa festivaldagen på Uppsala universitet är slut, Rosa likaså. Men trötta steg går hon ut och nerför den pampiga stentrappan. Där sitter en man med mugg i handen. Rosa hälsar i hand och frågar på romani varifrån han kommer. Rumänien, är svaret. Hon rotar i väskan, hittar några mynt.
– Jag kan inte gå förbi en tiggare utan att ge pengar i handen.