Redan efter några dagar i sommarstugan upptäckte vi plötsligt att det fanns en möjlighet till två dagar i rad med bra väder uppe i Stora Sjöfallet och Sarek och morgonen efter satt vi i bilen på väg upp mot Kebnats. Baddaren hade uttryckt en önskan om att få bestiga Skierfe och jag såg en möjlighet att få visa henne nya delar av mina älskade svenska fjäll. Vid ankomst till Kebnats var det dock riktigt ruggigt ute och det kändes som om det skulle kunna bli tufft. Än tuffare blev det när någon sorts båtfascist till kapten blev gramse på mig för att jag hoppade ombord innan han hade bjudit in mig.

– Har jag välkomnat dig att gå ombord?

– Eeh, nä.

– Man får inte gå ombord på en båt innan kapten sagt till.

– Eeh?

– Men ni kan få gå ombord om ni är snälla.

– Om vi inte är snälla då, utbrast Baddaren.

Den fascistoida kaptenen i Beppemössan gav oss då en min som antydde att vi kunde bli kvar på land…

Vi kom i alla fall över till Saltoloukta och efter att ha lämnat hälften av vår packning på fjällstationen travade vi i väg. Vi hann inte långt förrän det klarnade och vi fick strålande sol och 12 grader i luften. Fjället visade sig alltså från sin bästa sida och när vi kom upp över trädgränsen var det strålande väder. Jag visade Baddaren var jag som barn fick min första röding och hon låtsades intresserad av denna världshändelse. Trevligt. Vi höll bra fart och hastigt och lustigt hade vi gjort den första milen och det var dags för lunch. Vi fick till en början sällskap av ett holländskt par och sen anslöt även några vajor med kalvar. Dom stod och pratade med oss på bara några meters håll. Nog för att jag sett mycket ren i mina dar men det här fascinerade mig.

Kilometer lades till kilometer och när vi närmade oss Sitojaure, där vi skulle sova, kläckte jag idén att vi kanske skulle försöka ta toppturen till Skierfe redan i dag. Det är ju trots allt midnattssol och vi visste vilket väder vi hade men inte vad vi skulle få. Frågan var bara hur vi skulle ta oss tillbaka över sjön? När vi kom ner till stugan frågade vi stugvärden om han trodde att det skulle gå att lösa med transport över sjön. Antingen i dag eller tiiidigt i morgon bitti. Han ringde Anna Blind och hon var en morgontrött en men hade en körning över nu så hon kunde svänga förbi och diskutera. Hon kom och erbjöd sig att köra oss och sen komma och hämta oss framåt natten. Sagt blev gjort och vi hoppade i båten.

Efter en snabb middag i Svine började vi klättringen. Ursprungsplanen var att pga all snö runda en topp och sen komma söderifrån men stugvärden sa tidigare att han tyckte vi skulle ta norrsidan om toppen för att det var närmare. Jo det är det såklart men snön då? När vi kom så högt att vi kunde bedöma om det var löpbart tog jag beslutet att ta den genaste vägen. Det var blött. Och efter ett tag snöigt. Väldigt snöigt. På vissa ställen sjönk vi till grenen men vi stretade på. Det var en väldigt trött Baddare som nu hade sprungit upp mot tre mil och det är långt i sån terräng och med ryggsäck.

Efter den näst sista klättringen fick hon i sig en gel och nu såg vi Skierfe på håll och då kom det energi i den lilla kroppen. Här uppe är det rätt stökig löpning men vi tog oss ändå framåt i en allt kallare kväll. Nu var vi alltså inne i Sarek och framför oss låg en vägg av fjäll med massor av snö. Jag har aldrig sett så mycket snö där tidigare så här års och det var mäktigt. Själv visste jag att det skulle bli än mäktigare när vi kom upp men jag var lite orolig att Baddaren inte skulle orka. Men det gjorde hon och plötsligt var i sista klättringen och sen var vi uppe. Det kom några glädjetårar från min tappra lilla tjej när toppen var nådd och sen kunde vi njuta ett tag i kyla och snålblåst. Och vi fick den perfekta utsikten! Vi njöt ett tag, åt lite och tog dom obligatoriska korten innan vi började den rätt långa löpningen ”hemåt” igen. Femton minuter före hämtningstiden var vi vid båtplatsen igen och fru Blind hämtade glatt upp oss. Det visade sig att vi hade en del gemensamma bekanta och det var kul att tjöta lite så att vi glömde kylan. Men vi förstod inte hur kallt det var på natten förrän vi kom in i stugan och det kändes som att vi kom in i en bastu. Två trötta löpare fick sen en väldigt god sömn i värmen.

Dagen efter var det precis lika strålande och det var rätt svettigt att springa tillbaka mot Salto, så svettigt att jag faktiskt tog mig ett bad. Inga renar vid lunchen i dag men väl tillbaka efter 65 km tuff löpning på drygt 24 timmar så väntade bastu och sen en fantastisk trerättersmiddag på fjällstationen. Och givetvis öl. Alla upplevelser värmde men mest av allt värmde det att Baddaren klarade av att springa upp på Skierfe och fick uppleva den magnifika vyn över Rapadalen. Den är väldigt speciell och det var hon värd! Vi såg massor av renar, fjällripor med ungar, andra fåglar och framförallt alla lämlar gladde mig.

Ha det,

Mackan