»I går blev jag invandrare, men i dag är jag din läkare«

Kanske borde jag inte varit här i Sverige, så att du kunde må bättre och inte hade behövt bli belastad med den känsla av obekvämlighet som du har mot mig. Så låt oss mötas, prata, kanske lära känna varand­ra, få utrymme till att störa din obekväma känsla. Du kanske ändrar dig. Kanske inte. För jag är här för att stanna.

För att döma mig borde du åtminstone veta något mer än dina fördomar mot mig, tycker du inte? Jag vet att vi nog är mer lika varandra än du tror. Kanske det är därför du håller dig på avstånd?

Du ser bara hudfärg eller mitt namn, som kan låta väldigt konstigt i dina öron. Mer än så vet du inte om mig. Du känner mig som »invandraren«, som vissa anser har blivit en belastning för Sverige.

Som läkare får du älska eller hata mig. Döm mig om du vill, efter hudfärg. Var rasistisk om du vill. Rasism är inte bara ett ord. Du kanske inte vet, eller inte har läst, eller vet men ändå inte vet att rasismens offer i historien hade »fel hudfärg« eller »fel religion« och därför var oönskade. Jag har varit med om det. En ville sätta mig i en liten låda och skicka mig till Syrien. En annan ville att jag skulle åka tillbaka till Saudiarabien. Jag har lärt mig och talar arabiska, men är varken född i eller kommer ifrån Syrien eller Saudi­arabien.

Du får ha fördomar om du vill. Det är inte okej, men en sak är säker: som läkare kommer jag alltid att behandla dig och ge dig den vård som minskar ditt lidande. Jag kommer alltid att se dig som min medmänniska. Jag kommer alltid att följa Hippokrates ed: »Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuka, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja.«

Som din läkare vill jag dig väl, trots allt det du tror om mig. Jag mår dåligt om du har ont, får svårt att sova i min egen säng om jag känner att ditt liv är i fara. Jag känner med din smärta. Ty av smärta har jag sett mycket. Den som upplevt och kritiskt reflekterat över smärta önskar inte någon annan det.

Låt mig säga dig att det verkligen är ren tur att jag ens är här i Sverige. Jag var inte född när mina föräldrar flydde från Iran, vilket de en gång kallade för »hemland«, för att de inte accepterade politiskt våld och förtryck. Jag innehar inget annat medborgarskap än det svenska. Jag talar svenska bättre än mitt modersmål och skriver helst på engelska. Du kan uppleva mänskligheten bättre om du lär dig att drömma på ett »främmande« språk.

Du känner mig som invandraren, och det är den enda singulära identitet som du kan tilldela mig. Men visste du att förutom att vara läkare, drömmer jag också om fred på jorden, jag är fritänkare, jag älskar poesi och hade hellre tillbringat mitt liv med att skriva dikter. Jag älskar mat, musik och konst, att resa och så mycket mer. Du behöver lära dig att invandrare inte är en av mina många identiteter.

Ibland undrar jag hur begreppet »invandrare« har kunnat sätta stopp för vår vänskap. Hur kan vi bryta denna barriär och närma oss varandra? Ty det finns bara en värld, min vän. Den är varken din eller min. Vi sammanflätas i allt vad en människa är och någonsin blir: känslor, drömmar och skiftande sanningar. Ty ditt lidande är mitt, likaså din lycka.

Låt oss lära av varandra, få varandra att klättra uppför livets höga träd, och den som når upp får visa vägen till samexistens, vänskap och samförstånd. I går blev jag invandrare, men i dag är jag din läkare. Någonstans däremellan rensade jag bort etnicitet, gränser, flaggor och religion från mitt minne, och började ta mig an konsten av att omfamna allt främmande. Med andra ord: allt främmande är en del av mig, som jag ännu inte lärt känna.