Åskan har förundrat och fascinerat människor i alla tider. I kulturer världen över har blixtar och dunder tillskrivits magiska egenskaper och förknippats med gudomliga makter. Inom den svenska folktron troddes åskan ha till uppgift att rena luften från allt ont. Den kunde också skrämma bort oknytt och få onda väsen att dra sig undan långt bort i skogarna. I sägner omtalas ofta att trollen var rädda för åskan — för att skydda sig kunde de ta formen av små nystan och gömma sig under husen eller under pigornas kjolar. Om åskan slog ner i ett berg troddes det vara för att troll bodde där.

Även människorna hade skäl att vara försiktiga när åskan gick. Att utmana åskan genom att peka mot himlen var farligt, likaså att nämna själva ordet åska. Hellre skulle man då tala om ”goa”, ”goafar” eller ”godfar”. Åskeldar ansågs vara svåra att släcka, men om modersmjölk blandades i släckvattnet kunde man lyckas.

I föreställningarna om åskan fick asatron leva kvar långt efter att landet kristnats. Åskoväder förknippades med att guden Tor var ute och körde med sin vagn för att döda troll och jättar. Dundret sades komma från vagnshjulen, medan blixtar och blänk uppstod när han slungade iväg sin hammare. Själva ordet åska kan härledas etymologiskt till ”asens åkning” och ibland omnämns åska än idag som ”tordön”. Enligt Olaus Magnus, som under 1500-talet skrev det etnologiska storverket Historia om de nordiska folken, tolkades åskan i forna tider som att krig brutit ut i gudavärlden. Det hände därför att människor sköt med pilbågar upp i luften, för att hjälpa de gudar som blivit attackerade.

Stenålderyxor som påträffades i marken kallades förr för ”åskviggar” eller ”åskpilar” och troddes ha hamnat i jorden vid åsknedslag. Ibland förknippades de med guden Tors hammare och kallades ”torsviggar”. De ansågs kunna skydda mot vådeld, ohyra och onda makter. Att hänga en åskvigg ovanför dörren var ett sätt att hindra troll och andra magiska väsen från att ta sig in. En vanlig uppfattning var att åskan bara slog ner på samma ställe en gång och man kunde därför placera en åskvigg under huset för att lura åskan att den redan hade varit där. Ibland tillskrevs åskviggarna magiska egenskaper, som att kunna skänka jaktlycka eller hindra säden från att sina.

Åskan förekommer även i äldre tiders väderspådomar och tydor. En välspridd uppfattning var att om åskan gick tidigt på året, så skulle skörden bli god.

–

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Hagberg, Knut (1963), Olaus Magnus historia om de nordiska folken: i urval av Knut Hagberg, Gebers

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85skvigg