Timmerflottningen utgör en stor del av den svenska industrihistorien. Utan flottningen och utbyggnaden av flottlederna hade de för exportindustrin så viktiga sågverken och sedermera även pappersbruken inte växt fram längs de svenska kusterna. Timmerflottningens historia sträcker sig i huvudsak från 1800-talets början till 1980-talet, flottningen var under den här perioden nödvändig för att frakta timret från skogen till de vid kusten belägna förädlingsindustrierna. Flottningen bedrevs i små såväl som i större vattendrag och i Norrbotten och Västerbotten fanns vid sekelskiftet 1900 dubbelt så mycket flottleder som det fanns vägar och järnvägar.

För att uppnå en så effektiv flottning som möjligt byggdes vattendragen successivt om och de kom med tiden allt mer att likna kanaler. I vattendragens flergreniga partier stängdes alla fåror utom den som flottades. Breda forsar smalnades av för att på så vis öka vattendjupet i den centrala forsen så att större stenar och block som hindrade timret hamnade under vatten. Samtidigt rensades bottnarna på sten, stenen användes sedan till att bygga ledarmar och dammar, allt för att underlätta timrets väg till kusten. För att leda timret förbi alltför besvärliga forsar eller som under flottningshistoriens senare hälft, förbi kraftverksdammar, byggdes flottningsrännor. Under slutet på 1930-talet sysselsatte flottningen ungefär 45 000 arbetare i Sverige.

Flottningen har satt tydliga kulturhistoriska spår i våra vattendrag, men det är även så att den har kommit att påverka vattendragens ekologi på ett markant vis. De upprensningar och ”uträtningar” av vattendragen som gjordes för att underlätta flottningen har lett till miljömässiga konsekvenser för växter och vattenlevande djur. Bland annat på grund av att strömhastigheten i vattendragen ökade, detta har i sin tur lett till att bottensedimentet spolats bort vilket försvårar fiskens möjlighet att leka. Kanaliseringen av vattendragen ledde också till att stränderna påverkades, dels minskade den totala strandlängden när vattendragen rätades ut, dels minskade interaktionen mellan strand och vatten som en följd av de ledarmar och stenkistor som byggdes för att styra timret. En naturlig interaktion mellan strand och vatten är viktig för både fisk, fåglar och fauna då den tillför insekter och organiskt material till vattnet samtidigt som den tillför näring till strandängarna.

Idag pågår på många platser ett återställande av vattendragen, barriärer mellan strand och vatten rivs och stenar och döda träd placeras i vattendragen för att återskapa ett rikare bottenliv. Detta har lett till att lämningarna efter en av de viktigaste epokerna i den svenska industrihistorien, flottningen, idag är på väg att försvinna. Vilka värden ska man i det här fallet ta hänsyn till, ska vi eftersträva att alltid återställa naturen till så som den såg ut innan människan gjorde åverkan på den, eller är de mänskliga spåren värda att bevara? Förhoppningsvis är det möjligt att återställa vattendragen till sin naturliga komplexitet i så stor utsträckning som möjligt och samtidigt bevara en del av de spår den svenska flottningsepoken efterlämnat sig.