Den kvällstidningsosande Gaffatexten ”Sämst just nu: Håkan Hellström – Studentfylleflaken” är så bisarr att den bara inte kan få stå oemotsagd. Dold bakom en enorm skämskudde sitter jag, som egentligen också är ganska trött på Håkan Hellström, det ska sägas, och undrar om allting egentligen kanske bara är ett surrealistiskt skämt. Ett klickbete. Ett samarbete med Nyheter24. En musikal-politisk testballong. En högstadieelevs första försök att vara motvalls?
För Andreas Bäckman kan väl inte mena allvar med sin påklistrat radikala pamflett, där han gör sig till språkrör för den grupp av människor som älskar nya tunga rön – särskilt totalt intetsägande sådana, särskilt sådana som redan varit i omlopp ungefär lika länge som alla hittills kända influensavarianter på jorden.
Scoopen i Bäckmans text är många och rafflande. Ett är att han har upptäckt att Håkan Hellström inte kan skriva längre. 46 år gammal skriver Hellström en sång om studentfylla! Herregud, så löjligt. Eller? Varför det?
Någonstans längs vägen har det i subkulturerna som älskar nya tunga rön uppstått en idé om att svenska popmakare automatiskt måste sjunga om exakt det de upplever framför sina ögon, här och nu. ”Jag sitter här i Haga med ett par barn och pratar pengar med min bank” – se där, en Håkantext som Andreas Bäckman hade accepterat utan att blinka. Men om popmusiken hade varit lika anal som Bäckmans teori om bra låttexter hade den förintat sig själv för längesedan.
Faktum är att Gaffa-scoopet om Håkans texter lika gärna kunde ha varit att hjulen på bussen åker runt, runt, runt i hela staden. Alla vet att Hellströms låtar slutade kännas självupplevda någon gång kring ”Det kommer aldrig vara över för mig”. De två senaste skivorna har mest låtit som rabblande av olika statements Håkan hittat på affischer på Järntorget (eller i barnhörnan på Stadsbiblioteket). Men so what? Låt en medelålders vit Dylan-man få tro sig vara Beppe Wolgers och Jacques Werup för ett tag. Det håller väl så länge det håller. Faktum är att det höll fram till precis just nu: ”Studentfylleflaken” känns ju som det mest ärliga och nakna Håkan släppt ifrån sig på flera år!
Gaffas Bäckman hånar textrader på löpande band, som om det handlade om en kurs i kreativt skrivande och inte om popmusik. Men med handen på hjärtat: skulle det inte gå att plocka ut texter från precis vilket svenskt band som helst och sätta dem i kursiv stil och därigenom samla garv från tunga-rön-gruppen på sociala medier? Att sjunga om ”en mosad groda på vägen” tycker Bäckman är vansinnigt patetiskt och tomt, lika tomt som inuti huvudet på Hellström själv. Men hallå? Har han aldrig gått hem från en fest i gryningen? När solen just klättrat upp över Gråberget? Och häggen blommar och ett förortsgäng kapar en spårvagn hem och grodorna ligger mosade likt musikskribenters journalistambitioner längs gatorna. Andreas Bäckman efterlyser poesi men ser den inte när den står precis framför honom och skriker i staccato.
Förra släppet ”Tillsammans i mörker”, däremot, var en orgie i floskler á la ny-Håkan där Hellström ska berätta för ungdomen hur det verkligen ligger till, alltså att allting ordnar sig i slutet (tips från verkligheten: det gör det inte). Den låten har dock inte alls behövt löpa gatlopp på samma sätt. Varför inte? Varför låter inte Bäckman sin underliggande ålderism blomma ut i en krönika om den singeln också? Vad är det just med kombinationen gubbe och studenten och mosade grodor och nånting om Brasilien som provocerar?
Eller har det kanske inte alls med texterna att göra? Är det kanske snarare så att alla dessa Håkankritiker faktiskt bara drabbats av nostalgi kring sin egen förlorade ungdom? Okej, livet blev inte riktigt sådär magiskt som Håkan Hellström besjöng det på sina första plattor. Tillvaron blev ingen roman i sambatakt. Den blev ett ekorrhjul och en oändlig tristess och det enda som fortfarande får hjärtat att bulta något sånär är Göteborgsindien från tidigt 00-tal, musiken från en tid då allt var möjligt, långt innan till och med ärkerumlaren Martin Elisson började fundera på barn (för vi antar ju att allt som skrivs i popen alltid är 100% självbiografiskt, eller hur Bäckman?).
Jag skulle vilja påstå att kritiken mot Håkan Hellströms kommersialiserande och fördummande säger mer om kritikerna själva än om artisten. Håkans låtar står för sig själva, i upp- och nedgång, och passar det inte ens egen bild av hur Hellström ska uppträda så kan man ju lyssna på något nytt hippt band runt Stigbergstorget där alla har lagom långt hår och dricker svindyra suröl på Fyrens Hipstercafé, för DET är ju den i lagboken fastställda definitionen av true indie, som vi alla vet.
Själv tycker jag mest det är befriande att Gubb-Håkan återvänder till Jocke Åhlunds röriga famn och gör vad som i ”Studentfylleflaken” låter som en identitetskrisande ”Två Steg Från Paradise”-revival. Jag tror att det här verkligen är Håkan, här och nu, mer så än på flera år, tom i huvudet eller ej och åtminstone inte tillnärmelsevis lika tom som en Bäckmantext. Dessutom är Bäckmans analys ett klassiskt fall av kulturellt översitteri, där konstnären uppe bland molnen måste skadeskjutas ner på jorden igen och helst handgripligen knuffas tillbaka hela vägen till Andra Långgatan, för det är ju vad Håkan egentligen borde sjunga om, eller?
Herregud, jag kväver så många gäspningar just nu. Att avfärda Håkan Hellström som en billig entertainer känns ju lika aktuellt 2020 som vadå? Kolkraft?
Även detta att Woah Dad! får sig en rejäl känga osar avundsjuka och småsinthet. Vinstmaximerande grabbar som låtsas vara PK och hystar ut en studentlåt på marknaden bara för att studenten nu är inställd, lyder Bäckmans kärva dom. Men att kritisera Woah Dad! och deras kapitalistiska samarbete med Krösus Hellström måste vara den största öppna dörr som är möjlig att slå igen i hela den svenska musikbranschen (jag har själv gjort det, jag erkänner). Att sedan dra det ett varv till och anklaga labeln för att blodtörstigt profitera på coronapandemin är visserligen ganska roligt, men det hela känns långsökt. Låtsas-PK-när det passar är nog för övrigt en minst lika bra beskrivning av vem som helst i musikbranschen.
Nej, om Andreas Bäckman verkligen vill gå ut i strid mot musikbranschens och stora artisters tomhet och profitlusta finns det förstås betydligt tyngre knäck att göra, men det kräver kanske att man höjer sitt mediebranschanfrätta periskop ytterligare några meter över bardisken på Pustervik. Då är det förstås enklare att tränga sig in i förarsätet på ett sedan länge avgått tåg, och håna Håkan Hellström för att ha blivit gammal och dålig.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
