– Vi hade länge närt på en dröm – att kunna ta sig sjövägen in i Sarek – paddling och vandring i kombination. Rapaätno som avvattnar stora delar av Sarek och som ingår i Luleälvens vattensystem – bildar den berömda Rapadalen och det fantastiska deltalandskapet – som mynnar ut i den gudomligt vackra och orörda fjällsjön Laitaure (”må det så förbli!”). Första veckan i Juli 2004 , startade vi vår expedition med utgångspunkt Seitevare Kraftstation – i sydoständen på den väldiga och uppdämda sjön Tjaktjajaure. (Här omvandlas Sareks vattenströmmar till högvärdig el).
– Efter två dagars bilfärd – kunde vi så sjösätta – midnattssolen lockade oss ut på den stora vattenvidden.
Midnattssol över Tjaktjajaure
Midnattsblänk över Tjaktjajaure
– Vi hade en dryg mil paddling framför oss innan vi kunde slå upp vårt tält på andra och norra sidan – nära Kuolleluoppaforsens (Blackälven) mynning – som avvattnar sjön Laitaure (mera).
Tältning - Tjaktjajaure - norra stranden. (Skierfe i bakgrunden)
– Vädret växlar snabbt i fjällen – det fina vädret övergick på någon timma i regntunga skyar, som hotande hängde över våra huvuden – då vi efter lång bilresa och paddling – mycket trötta gick till ”kojs”.
Tunga regnskyar - i bakgrunden skymtar fjället Skierfe.
– Dag 2 – började utan regn – men det var inte långt borta – och den varma fuktiga och något kvalmiga luften var full av mygg och knott. Nu var det dags att ta sig vidare landvägen förbi Kuolleluoppaforsens brusande vattenmassor. Först hade vi ett renstängsel att passera innan vi kom in i Sitoätnos urskogsreservat – ett domänreservat med månghundraårig granurskog (ett av Europas mest skyddsvärda och unika reservat). (Sitoätno är namnet på den oreglerade och mycket intressanta älven i reservatets centrala del).
Strapatserna börjar!
– Efter bärande av kajaker genom urskogen något hundratal meter nådde vi fram till den på kartan markerade skogsbilvägen – som skulle föra oss fram till dagens mål – södra stranden på sjön Laitaure. Nu lastade vi kajakerna på kanotvagn och ca 5 km vandring låg framför oss (Eftersom vi bara hade en kanotvagn fick vi gå två gånger dvs inalles 20 km!). Vägen var gropig och det regnade mycket hela tiden. Omgivna av mygg och knott! i mängd mildrades våra ”besvär” något av vildmarkskänslan – som skapades av den påfallande orörda naturen runtomkring vår vandringsväg och mötet med ”urskogsfågeln” lavskrika – spädde märkbart på känslan av autencitet. En välbehövlig matrast togs på halva vägen.
Väl behövlig matrast.
– Efter ”svåra” vedermödor så nådde vi så slutligen fram till Laitaures strand med våra kajaker. Tältet restes snabbt och vi intog en sista måltid och gick sedan till sängs – allt medan regnet öste ned.
På "rulle" mot Laitaure.
– Morgonen därpå – vaknade vi till ett fantastiskt väder – sol från en klarblå himmel – och framför oss låg Laitaure och Rapadalen – porten till Sarek (;Tre fjäll utgör ”porten till Sarek”. I sydväst ligger den mäktiga ”jätten” Tjakkeli, mitt i Rapadeltat ligger den ensamstående ”sockerbiten” Nammatj, och i norr ligger den spetsiga och sällsynt formade toppen Skierfe) – och ”väntade” på vår vidare färd. Axel Hamberg (professor i geografi 1907-1928) och en av Sareks mest kända utforskare – skriver i en av sina fältdagböcker, ”Laitaure (498m) är säkerligen vårt lands mest storslagna fjällsjö och en av de naturskönaste på jorden” – och man har svårt att säga emot! Bara få uppleva detta var värt den långa resan hit!
Porten till Sarek. (Tjakkeli t v, Nammatj i mitten, Skierfe t h).
– Efter rejält frukostintag av havregrynsgröt med rårörda lingon och torrmjölk därtill och avslut med uppiggande kokkaffe – var det så dags att anträda ”banan” igen.
Med sikte på Nammatj.
Thorsten i sin VKV
På Rapaätno. (I bagr. Nammatj och Skierfe till höger).
– På Rapaätno omgavs vi mer och mer av de mäktiga fjällen Skierfe (1179 m o h) och Tjakkeli (1214 m o h). Dessa låg ca 700m vertikalt över vår paddlingsväg!
Bengt med Tjakkeli i bakgrunden.
– Vattnet blev allt grumligare av allt glaciärvatten som pumpades ut från Rapaätno. Dagens mål var att ta sig upp i Rapaätnos strömmar till nationalparksgränsen vid berget Nammatj (823 m o h) fot. Hit – men inte längre är det tillåtet att paddla. Det är alltså förbjudet att paddla i nationalparken!? ; däremot är det fritt fram för vandring, som man behagar. Så här skulle alltså vår fjällvandring starta.
Nationalparksgränsen vid samernas heliga berg Nammatj - "den ensamstående"
– Tyvärr så kan vädret ändra sig mycket snabbt till det sämre i dessa trakter (inom halvannan timme). Framkomna vid berget Nammatj fot reste vi vårt tält igen och fick oss ny näring till livs – vi hade knappt ätit färdigt förrän ett ”helvetes” regnväder dundrade in och förmörkade landskapet. Inget annat att göra än ”slagga in” och vänta ut ovädret. Morgonen därpå fortsatte ”syndafloden” – Rapaätno hade nu stigit med mer än en meter och vårat tält låg farligt nära vattengränsen. Strömhastigheten hade ökat betydligt. Vi tog nu ett nytt beslut – att paddla/forsa tillbaka till Laitaure och Aktse, där vi planerade att vänta ut ovädret i STF:s fina stugor. Sagt och gjort – kastade vi loss och for ut i den kraftiga mittströmsfåran – på en hisnande färd genom Rapaätnos deltalabyrinter – en oförglömlig resa – vill jag lova – in i ”virrvarret” av slingrande kanaler. I höjd med Skierfe blev vi samtidigt överraskade av ”enorma” fallvindar, som utsatte våra redan något ansträngda balansorgan på ytterligare svåra prov – ja vilken resa! Otroligt vackert med trolska regnskyar som jagade oss utmed Tjakkelis och Skierfes hisnande branter.
Nammatj i regndimma.
Paddling bland Smörbollar!
Regntunga skyar över Tjakkeli
Påfyllning av snabba kolhydrater
– Vår resa fick ett tvärt avslut – då regnovädret ej ville ge med sig – så vi paddlade tillbaka – utan att fjällvandrat i Sarek – det får bli en annan gång – men vilken paddling det blev!
EcoTour Sweden 