Enköpings Stadshotell By Night. Inom kort ett minne blott. Klicka för stor bild.
I dagarna påbörjar fastighetsägaren Peab AB, anförda av regionchef Lennart Anderén, rivningen av Enköpings Stadshotell, uppfört 1879 av byggmästaren J F Lindberg, efter ritningar av arkitekten E J Magnusson från Gävle, och Q-märkt sedan 1987. Och Enköping, som redan placerat sig på femte plats i listan över städer som rivit mest hårdhänt i sin stadskärna, förlorar ännu en av sina kulturhistoriska byggnader och tar därmed ett kliv upp i den föga ärovärda listan.
Exteriört sett är Enköpings Stadshotell mycket välbevarat i ursprungligt skick. Byggnaden har ett mycket framträdande läge i stadsbilden och utgör en av de allra viktigaste äldre byggnaderna i Enköping. Byggnaden har också ett stort symbolvärde då den historiskt sett spelat en viktig roll i stadens offentliga liv, så skriver Johan Delbeck från Upplands Museum i en kulturhistorisk byggnadsbeskrivning (läs som pdf) utförd i februari 2002.
Interiören i hotellet är rikt påkostad. Snart finns inget av det kvar. Klicka för stor bild.
Hanteringen av fastigheten följer ett mönster som vi sett upprepas många gånger. Först tillåter man decennier av vanvård av ansvarslösa fastighetsägare. Och sådana finns det gott om. Sedan låter man fastigheten stå tom utan underhåll. Och förfallet tillåts eskalera ytterligare. Sedan dyker en exploatör upp som får förvärva fastigheten under sken av att vilja bevara den. Så sker emellertid inte. Istället får fastigheten fortsätta stå tom och förfalla ytterligare. Och så en dag hävdar samme fastighetsägare att förfallet är för långt gånget och att det skulle kosta en förmögenhet att reparera. Och de folkvalda politikerna får skrämselhicka och sväljer den ofta mycket kraftigt uppblåsta renoveringskalkylen med hull och hår.
Tittar man runt i Sverige framstår det tydligt att de största försyndelserna mot den kulturhistoriska bebyggelsen fortsätter ske just i de städer som redan sargats allra hårdast. Just där tillåts märkligt nog de brutalaste ombyggnaderna och det mest långtgående förfallet. Just där förefaller också godtycket och sedan decennier etablerade subkulturer styra istället för gedigen kunskap om lagar, PBL och god byggnadsvård.
I de pampiga festsalarna ljöd en gång skratt och glam. Klicka för stor bild. Foton: Stig Norling
Enköping, liksom Karlstad, där jag själv är aktiv som länsombud, är tydliga exempel på detta. Okunskapen om innehållet i lagar som PBL, om stadens historia och om vilka metoder och material som bör användas i god byggnadsvård går som en röd tråd från fastighetsägarna, via fastighetsförvaltarna och byggföretagen, vidare upp genom stadsbyggnadsförvaltningens tjänstemän och så hela vägen upp i politikens nämnder. Och den lagstadgade tillsynen av byggverksamheten lyser nästan undantagslöst med sin frånvaro.
Att som nu sker i Enköping riva ett stadshotell av den här typen är i mina ögon ett absolut lågvattenmärke i det moderna svenska stadsbyggandet. I en tid där allt fler städer börjar vakna och inse att den bebyggda kulturmiljön är en värdefull resurs för stadens utveckling, känns Enköpings agerande anmärkningsvärt omodernt. Som om man inte läst av varken historien eller samtiden. Den stora förloraren i städer som Enköping är stadsmiljön och kommuninvånarna, som tvingas bo i den allt mer historielösa miljön.
Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen
Läs också ”Segdragen kamp i Enköping – Stadshotellet nu regeringsfråga” ur Byggnadskultur nr 2/2005
Not | Inlägget publicerades som debattartikel i Uppsala Nya Tidning 2 feb 2010.
Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt 
Tack,Peter för att du är med o bevakar o agerar.
Har det inte gått alldeles över styr med rivandet i Sverige när ett företag som Peab kan ställa skadeståndsanspråk mot kommunen,när man inte får riva stadshotellet.Hur kan det finnas andra tankar än att bevara ett stadshotell,kommunens stolthet.Förr i tiden var det ju dryga böter för rivning av ett stads hotell,även om det bara på gick några timmar en lördag kväll.Det är väl kommunens skyldighet att se till att förfallet inte går så långt att allt för stora kostnader uppstår vid en renovering.
Svenska byggnadsvårdsföreningen får nog se till att ”veva igång maskineriet” och samla ihop ett antal starka namn och uppvakta regeringen för att i första hand se till att plan o bygglagens varsamhetsparagrafer efterlevs ute i kommunerna samt att Q-märkningar odylikt får en verklig mening och blir det skydd det är tänkt.
Hej Conny! Jag kan inte annat än dela din uppfattning. Den här formen av 1960-talsagerande lär inte stärka PEABs varumärke som modern samhällsförnyare. De som har drivit detta ärende borde skämmas. Eftervärdens dom mot dem kommer inte att bli nådig. För Enköpings del är det bara att beklaga förlusten av deras vackra stadshotell. Men så kan det gå när byggjättarna visar sina fulaste trynen och staden har för få framsynta och upplysta politiker. Tyvärr.
Tragiskt att riva ett så vackert hus. Man hoppas iallafall att man inte går fram med bulldozer utan tar tillvara alla vackra detaljer.
Men helt klart ska jag lägga PEAB på minnet, detta ger ingen positiv bild av PEAB. FY SKÄMS!
Johan > Visst är det tragiskt. Flertalet av detaljerna är platsbyggda och följer huset i graven. Ett fåtal har plockats bort, hämtats av kommunanställda eller sålts till hugade spekulanter – t ex de vackra pardörrarna, trappspegeln och trappräcket.
Peab har med sitt sätt att agera i detta ärende placerat sig längst inne i skamvrån, med en stor dumstrut nertryckt över huvudet. Det företaget förefaller helt sakna moral. Pinsamt är ett allt för snällt omdöme i detta fall.
Pingback: En uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell. « Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt
Vad f*n! Kan inte tro att detta är sant!
…men så läser man PEAB i sammanhanget och alla bitar faller på plats… Dessa kostnadskalkyler… Jisses! Om det ändå ställdes krav på att sådana kalkyler gjordes av oberoende part och inte fastighetsägaren själv.
De tre stora byggjättarna i Sverige, som föddes ur ”rivningsraseriet” på 60-talet, fortsätter sin arroganta stil ett halvt sekel senare.
Om det hade varit så att man byggt kvalitativa hus, som varit lika påkostade som de gamla husen i både material, detaljer och estetik, hade jag inte varit lika upprörd, men som verksam arkitekt vet jag dock att det tyvärr är långt ifrån vad de gamla husen ersätts med.
Det lär i vilket fall inte bli mycket jobb för byggnadsvården, för de nya husen kommer knappast överleva sina respektive 30-årsdagar …och är inte särskilt bevaransvärda av någon annan anledning än som varnande exempel för framtida generationer.
Instämmer till fullo, särskilt i andra stycket. Glädjande att det finns en och annan nutida arkitekt som uppskattar riktiga material och skickligt hantverk och som faktiskt verkar ha samma perspektiv på problemet som jag själv.
Pingback: EU:s Lik-riktning – Ett (S)ällskapsspel för (M)assakrerare | Nemokrati
Pingback: Vem vill simma i ett badhus utan vatten? | Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt
Pingback: Nonkonform » Så förstörs stadshotellet i Enköping – Spekulation i förfall