Det har sipprat ut från Livets Ord i Uppsala, att en son till grundaren och ledaren Ulf Ekman helt nyligen har konverterat till katolicismen. I en intervju i tidningen Dagen säger pappa Ekman, att han tycker bra om sin son och har välsignat honom i sitt val. Ett föga uttömmande svar. Han sträckte sig inte heller till att säga, att han älskar sin son. Det är ett stort steg att gå från Livets Ord längst ute på den högra kanten av den religiösa skalan till att hamna så långt från frikyrkligheten man kan komma, nämligen att bli katolik. Det inbjuder till en liten analys.
Nu har Ulf Ekman själv visat intresse för katolicismen och deltagit i några ekumeniska sammanhang, där han tilltalats av en del av det katolska uttrycket. Det är nog därifrån han fått idén att införa ett biskopsämbete i frikyrkan. Jag gissar att Ekman gärna skulle vilja vara den förste som fick den posten.
Alltnog, pastor Ekman har nu en son som konverterar och det är intressant.Man får på goda grunder anta att sonen från barnsben varit inom Livets Ords hägn. Gått i deras söndagsskola, sedan i deras förskola och vidare grundskolan och gymnasiet och kanske även högskolan inom Livets Ords väggar. Därtill alla tusentals av gudstjänster han deltagit i. Alltså ingen stor möjlighet att bryta sina tankar mot kompisar i en vanlig skolklass med alla möjliga åsikter om livet och religioner. En väldigt styrd och skyddad värld.
Det finns naturligtvis en viktig tanke bakom detta att behålla sina barn och ungdomar inom ett skolväsende, som präglas av Livets Ords lära och livshållning. Det minskar kraftigt inflytande utifrån, som ej bejakas av rörelsen. Så hur skall ett uppbrott kunna se ut för en ung människa från den miljön. Ja, lämna och säga tack och adjö är otänkbart. Det kräver en väldig styrka och ett mod, som är för stort för en ung människa. Samtidigt hamnar en växande människa i det läget i en smärtsam isolering. Att gå till en annan frikyrka skulle också vara en markering mot Livets Ord, större än att bli katolik.
Men vill man som ung ta ett kliv ifrån det extremt yviga religiösa uttrycket på Livets Ord med en typisk högljudd utdragen lovsång i kroppslig hänförelse och i tron övertygade talare med botande av sjuka som viktigt inslag samt utdrivande av onda andar, ja då är kontemplationen och den stilla bönen vid ljuset bredvid ett helgon i kyrkan ett alternativ, för att varva ner sin själ till något djupare nivåer än vad Livets Ord tillåter. Få tid att reflektera och stanna upp och hinna i kapp sig själv, ja då kan även jag välsigna sonen i detta.
Vi skall också minnas att sonen samtidigt gör ett uppbrott från en stark fadersgestalt. Han har valt ett bra alternativ, för att få bättre kontakt med sig själv och livet. I bästa fall blir han så säker på vem han är och vad han vill, att han om några år kan ge en bra litterär bild av livet inifrån den rörelse han föddes i. Något som vore viktigt för andra ungdomar att ta del av. Något vi kan se fram emot. Med denna designade process ter so väldigt osannolik. Det ligger något dolt, som lär komma fram i sinom tid.
Blogginlägg i Tiden 