Sveriges kritikerkårs favoritband nummer ett, Kent, har nyligen släppt sin sjunde fullängdare och kanske den här gången förseglat sitt eget öde som musikalisk flygande holländare. Senaste gången jag trodde något liknande var när “Vapen & ammunition” släpptes, men sedan den fantastiska skivan “Du & jag döden” Kanske var det dock där, i det något lekfulla tilltalet man skulle ha anat oråd och tänkt att: “nu blir det ironi av hela skiten.”
“Tillbaka till samtiden” låter väldigt mycket samtid, men inte mycket mer. Det blir bara elektrosamtidskent med Jocke Berg som vanligt. Enligt uppgifter i media ska Berg tydligen ha jobbat med att sjunga på ett annat sätt. Det är inget jag märker något av i varje fall; det låter snarast som det brukar om sådant den rösten brukar låta om. Inte blir det väl mindre bittert av Bergs gnäll på att fansen inte köper tillräckligt många skivor och de därför får räkna med att bandet säljer ut sig själva som mobil. Åt det kan man gott skratta, det är väl något samtidens artister lärt sig om de lärt sig något, att man inte bara kan sitta inne och uggla i en studio och tjäna pengar på det.
Någon kan väl kanske se det som en poäng i och med att albumet är betitlat “Tillbaka till samtiden”. Jag finner det dock inte särskilt underhållande. Det blir inte bättre av snygga mixar mellan Sömnen och Vy från ett luftslott eller av någon aukustiska radiodunkadunkpopgitarr i den senare av dessa låtar. Dessutom kan textraden i Berlin, “älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting/i bästa fall kan jag bidra med en känsla”, vara något av det sämsta Berg någonsin ha skrivit.
Vissa kanske finner ljudbilden mer tilltalande på den här skivan så som den i sina partier är ovanligt dansant, full av blipblop och moderniteter. Och det kan ju lukta discomörker, men då tar jag hellre till mig av mörkret i Kent så som jag känner det från “Hagnesta Hill”, “Isola” och “Du & jag döden” där bandet hade något att komma med.
