Den här gubben tror nog ingen på längre. Har någon någonsin gjort det? – Detalj från en av Michelangos målningar i Sixtinska kapellet.
Det var med en viss tvekan jag lade till ordet panteism i rubriken. För även om jag funderade over något som man skulle kunna kalla världssjälen i förra inlägget i den här tråden så har jag främst hämtat inspiration från Martinus som inte använder den benämningen. Å andra sidan är begreppet välkänt och täcker någorlunda vad jag är ute efter så det får gå; en sammanfattande benämning kan vara bra att ha. En känd panteist är Spinoza som utvecklade begreppet i sina filosofiska skrifter. Einstein är en av många tänkare med panteistiska idéer. ”Jag tror på Spinozas gud” svarade han bl a då han tillfrågades om han trodde på Gud.
Hinduismen brukar kallas polyteistisk men har även begreppet Brahman i betydelsen världssjälen. Kristendomen, Islam och Judendomen, som Förbundet Humanisterna väl främst har riktat sin kampanj emot är monoteistiska och har en uppfattning om Gud som ”personlig”, inte helt olik en människa i kollosalformat och intresserad av våra personliga göranden och låtanden. En sådan Gud trodde inte Einstein på. Han ställde denna i motsats till Spinozas gud som är opersonlig världssjäl, snarast något slags grundläggande, icke-fysiskt kraftfält utrustat med intelligens.
Men panteismen kan naturligtvis också ses som en monoteism eftersom världssjälen är en och inte flera. Möjligen kan man beteckna Martinus Gud som en personlig världssjäl; så har han dock inte uttryckt sig. Men detta för lite vid sidan av ämnet. – Finns Gud nog eller inte gällde det ju.
Som jag har karakteriserat det jag skulle kunna kalla ”Gud” är alltså frågan huruvida världsalltet är ett levande väsen. Och det vet jag inte men kanske. 🙂
Levande varelser är uppbyggda på i princip samma sätt om man tittar på dem i lämplig skala, partiklar och tomrum, mest tomrum (inklusive kraftfält). Förutom den fysiska kroppen finns ingenting att se, dvs inget vi kan mäta med fysiska mätinstrument. Vad vi i allmänhet brukar kalla för levande varelser hänger samman med storleken. Djur, växter, bakterier skiljer sig i storlek inte mer än några tiopotenser. Galaxer, atomer osv ser vi oftast inte som levande, planeter möjligen (Gaiahypotesen i föregående inlägg). Vad är skillnaden förutom storleken? Kanske beteende, reproduktion osv. Men vad ser vi av detta i makro- och mikrokosmos? Rättare sagt, vad av allt vi ser kan tolkas som livsyttringar? Det är väl ganska svårt att säga. – En sak vi vet som skiljer oss och åtminstone en del djur från andra företeelser är vårt medvetande. Men detta ser vi ju inte med fysiska sinnen. Så visst kan världalltet vara ett levande väsen.
Men är det det? Och har det i så fall även andra egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas ”Gud”?
Vi kan inte med våra fysiska sinnen eller mätinstrument få reda på detta. Och här ger väl en del upp om de ens kommer hit. Somliga blir helt ärligt agnostiker; kan man inte veta så kan man inte veta. Andra tror inte det finns mer att veta och anser sig rentav veta detta ibland stödda på vetenskapen och blir ateister. Och ytterligare en del bestämmer sig för att tro att det finns något mer. – Oräkneliga schatteringar varken nämnda eller glömda.
För att veta måste vi uppenbarligen ha kunskapskällor utöver våra fysiska sinnen och mätinstrument. Har vi det eller kan vi utveckla det? – Det är en stridsfråga inte bara vad gäller Guds existens. Somliga tror att parapsykologin har hittat något andra förnekar det och kallar rentav parapsykologin för en pseudovetenskap. Ibland tycker jag de senare verkar vara de som har en övertro på vetenskapen och som har glömt ”det galileiska brottet” och som också är ateister. Egentligen behöver inte de båda sakerna hänga ihop. Men gör det förstås i en materialistisk världsbild.
Längre än så här kommer vi/jag inte utan förlita oss på uttalanden av olika personer, uttalanden som inte kan kontrolleras objektivt. Vi lämnar alltså vetenskapen men – som tidigare har nämnts några gånger – inte nödvändigtvis verkligheten och tar en titt på – för att kalla det något – den religiösa erfarenheten.
Dessa erfarenheter finns i Bibeln, Moses och den brinnande busken, Paulus upplevelse på vägen till Damaskus osv. En rad liknande erfarenheter beskrevs i början av 1900-talet i en numera klassisk bok på området, Cosmic Consciousness av Richard Bucke. Bucke menar att människan, till skillnad från de andra djuren, har självmedvetande och är på väg att ta ett nytt steg i utvecklingen till kosmiskt medvetande, som karakteriseras av en uppfattning om enhet med världsalltet och insikt om personlig odödlighet. Som exempel på personer som han anser har upplevt detta nämner han bl a Buddha, Jesus, Paulus, Mohammed, Dante och Walt Whitman.
Hit hör naturligtvis också representanter för österländsk mystik och religion. Den även i västerlandet verksamme yogin Paramahansa Yogananda beskriver en erfarenhet av kosmisk medvetande i sin självbiografi. I hinduernas heliga skrift Bhagavad-Gita beskrivs hur Krishna visar sitt sanna jag som ”den världsomfattande skepnaden” för huvudpersonen Arjuna (kap XI).
Härtill kommer många vanliga såväl som mindre vanliga människors andliga upplevelser. Utan att själv ha haft sådana eferenheter kan man inte veta om de är ”verkliga” men att bara avvisa allt sådant eller underkänna det som subjektivt verkar också förhastat. I en viss mening är det naturligtvis subjektivt men kanske inte mer än när vi var för sig iakktar samma föremål med våra egna sinnesorgan. I sådana fall kan vi ju enas om en slutsats även om vars och ens erfarenhet i och för sig är subjektiv. – Så klokare än att förkasta det vi inte har egen erfarenhet av tycker jag det är att vänta och se. Och under tiden försöka komma så långt som möjligt med våra vanliga sinnen, förnuftet och vetenskapen.
Och på tal om det tänkte jag spinna vidare på vetenskapens roll i sammanhanget i nästa inlägg i den här tråden. Hittills har mina funderingar om detta mest gällt vetenskapens begränsning men ger den också möjligheter? Vetenskapens företrädare fäller ibland yttranden om att de anar en högre intelligens i naturen. Ligger det något i detta förutom deras personlig känsla?
Bengt Månsson
Bengts funderingar 