Tårarna rinner ner för kinden av vinden när jag går ner i den viddomspunna dalen mot Hukejaure. Gräset dallrar i vinden. Likaså de gula smörblommorna. Mina kängor sjunker då och då ner i den blöta lerjorden. Framför mig går leden växelvis på gräs, grus och stänger.
Jag tittar upp och ser stora berg på flera mils avstånd. Här och där ser jag stora snöfläckar på bergens högre höjder. Molnbanken öppnar sig och solen tittar fram och värmer min rygg.
Jag hör Ljungpiparens lockande läte. Den hörs tydligt i vinden. En enkel ton, som rör sig bort från där jag går. Jag hoppas att jag inte stört med min framfart.
Leden går uppåt, det börjar bli backigt nu. Det är bra, då håller jag värmen bättre i den allt mer kyliga vinden. Ser att också höstfärgerna börjat ta form. Här och där är det rödbrunt i terrängen. Den korta sommaren börjar slå om mot en höst. Det känns i vinden.
Skrivet vid Hukejaure, 15 August.
Vandring genom Sverige 2017 