Färger

Som alla andra registrerade hundraser har även Grand Danois en officiell rasstandard som bl. a. beskriver den tänkta idealhundens exteriör, temperament och rörelser.
En viktig ingrediens i exteriörbeskrivningen är färgen, i synnerhet för vår ras då standarden klart anger fem färger som godkända och accepterade.
De fem färgerna är gul, tigrerad (randig), blå, svart och harlekin (svart och vitfläckig).
Nedan följer några kommentarer i kursiv stil till standardens avsnitt om rasens färger.

Gul

Standarden säger: Färg från ljust till djupt gul, svart mask är önskvärd. Fel: gulgrå, gulblå, isabellfärgad eller smutsgul färg. Inte önskvärt är små vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerande fel: vit bläs, vit krage, vita tassar eller ”strumpor” eller vit svansspets.

Rasstandarden medger alltså en ganska stor variation när det gäller ”gulheten” i färgen, från mycket ljust gul till varmt gulröd. Det röda får dock inte betyda att färgen påminner om färgen hos t ex Irländsk Setter eller Rhodesian Ridgeback. Det är ganska vanligt att man ser ”sotiga” gula Grand Danois, dvs hundar med mycket svarta stickelhår, främst på front och ben, vilket gör att hunden ser sotig ut. Detta är att betrakta som tillåtet men inte önskvärt.

Tigrerad

Standarden säger: Grundfärg från ljus till djupt guldgul med svarta helst jämna och klara strimmor i revbenens riktning. Svart mask är önskvärd. Fel: silverblå eller isabellfärgad grundfärg, urtvättad tigrering. Icke önskvärt är små, vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerade fel: se gula.

Även bland de tigrerade erbjuder ras standarden stor variation, från mycket tät tigrering som gör att hunden vid en snabb titt nästan ser ut att vara helt svart, till hundar med mycket glest mellan ränderna. Viktigt är att bottenfärgen är klart gul i någon nyans och att ränderna är så mörka och tydliga som möjligt. Hos tigrerade tikar kan i bland ränderna se utsuddade ut, ”rosiga”, det beror på hormonella förändringar i samband med tikens löpperioder.

Blå

Standarden säger: Färgen skall vara helt stålblå, vita tecken på bringa och tassar är tillåtna. Fel: gul- eller svartblå färg. Diskvalificerande fel: blå hundar med vit bläs, vit krage, vita ”strumpor” eller vit svansspets.

Det finns väl inga blå hundar säger säkert ”vän av ordning”. Om man med blå menar marinblå, himmelsblå eller dalablå så stämmer det helt klart.
Färgen hos blå Grand Danois kan variera från ljust dammgrå till mörkt stålblå. Ordet ”blå” har kommit att bli betecknande för en speciell färgvariant inom vissa hundraser, t ex bluemerle (Collie) och blueroan (Cocker Spaniel) eller som en del av rasnamnet t ex Basset Bleu de Gascogne.

Svart

Standarden säger: Lacksvart, vita tecken är tillåtna. Hit räknas också s k ”mantelteckning” där det svarta skall ligga som en mantel över hela kroppen. Vitt kan förekomma på nosparti, hals, bröstkorg, buk, ben eller svansspets. Fel: gul-, brun- eller blåsvart färg.

Till skillnad från gula, tigrerade och blå Grand Danois tillåts betydligt mer av vita tecken och fläckar hos de svarta utan att för den skull räknas som fel eller inte önskvärt.

Harlekin

Grundfärgen skall vara rent vit, om möjligt utan några stickelhår, med över hela kroppen jämnt fördelade, oregelbundna, ”sönderslitna”, lacksvarta fläckar. Inte önskvärt är grå, blå eller bruna fläckar liksom en blågrå skimmelton. ”Gråtigrar”, dvs hundar med grå bottenfärg och svarta fläckar, förekommer. Färgen är inte önskvärd men heller inte ett diskvalificerande fel.

Förutsatt att rasstandarden följs är det främst en fråga om personligt tyckande och smak beträffande harlekinfärgen. Liksom hos de tigrerade finns det ett stort spektra, lite ränder/fläckar – mycket bottenfärg eller mycket ränder/fläckar – lite bottenfärg. Det viktigaste är i alla fall att det hos harlekin är kolsvart och kritvitt som gäller.

Gemensamt för alla färger hos Grand Danois är att de förändras flera gånger under hundens livstid. I de allra flesta fall finns naturliga förklaringar t ex ålder, löpperioder, pälsfällning, solsken men ibland kanske sjukdom vara orsaken.

Förutom de fem färgerna som är godkända enligt svensk och internationell ras- standard händer det allt som oftast att man ”på sta’n” stöter på Grand Danois i andra färger och färgkombinationer. Dessa hundar ger säkert sin ägare mycket glädje som sällskapshundar men det bör påminnas om att dessa hundar, enligt Svenska Kennelklubbens bestämmelser, har en ”icke godkänd färg” och därför är diskvalificerade att premieras vid utställning.