Lugnet vilar över Svinalängorna

Pågatåget från Malmö kör genom det grönskande Skåne. Den bördiga odlingsmarken, de pampiga herrgårdarna och det blänkande havet flimrar förbi. En Polenfärja stävar ut från hamnen i Ystad när vi stiger av tåget. Nu gäller det att hitta Ystads mest berömda bostadsområde.
"Solen stod över Fridhem som ett knallgult universum", står det i Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna.
Svinalängorna, ja det är det kommunala hyresbostadsområdet Fridhem det. Sju röda tegellängor mitt i Ystad, byggda på 1960-talet som en del i det svenska så kallade miljonprogrammet. Familjen Alakoski flyttade hit när husen var nybyggda och var överlyckliga över en lägenhet med rinnande varmt vatten och innetoalett.
Romanen Svinalängorna beskriver vad som hände sedan. Pappa började supa och drog mamma med sig i drickandet. Familjelivet blev våldsamt och fattigt eftersom alla pengar gick till mat. Barnen växte upp i rädsla. Romanens huvudperson, den duktiga Leena, bad till slut själv om att bli omhändertagen.
Fridhem förföll också på riktigt. Invånarna i de pampiga patriciervillorna på andra sidan gatan förargade sig över eländet men också de bostadsbehövande rynkade på näsan. "Vad som helst men inte Fridhem", sade de som sökte kommunal hyresbostad i Ystad på 1980- och 1990-talen. Till slut beslöt kommunen att renovera, med lyckat resultat.
I dag andas Fridhem harmoni. Pelargonerna blomstrar i köksfönstren, lekplatsen är städad och en blå gårdskarlsmössa vippar bland buskarna. Den tillhör Anders Andersson som både jobbar och bor i Fridhem. Hit flyttade han för 25 år sedan och han har inga planer på att lämna sina domäner.
– Alakoskis bodde kvar här när jag flyttade hit, berättar Andersson och beskriver Fridhem som ett attraktivt område.
– Jag har inte märkt av några stora bekymmer. Små problem finns vart man än kommer.
Öknamnet Svinalängorna är förresten socialbyråns påhitt. Susanna Alakoski har i intervjuer beskrivit hur hon på en socionomkonferens träffade en socialarbetare från Ystad och glädjestrålande berättade att hon växte upp i Fridhem. "Svinalängorna menar du!" utbrast socialarbetaren glatt men Alakoski blev förtvivlad.

Wallanderbakelse med punsch
Vi fortsätter vår färd genom Ystad på jakt efter stadens stora kändis, kommissarie Kurt Wallander. Hemmet på Mariagatan 10 ser ödsligt ut vilket är naturligt eftersom Henning Mankell i den sista boken om Wallander låter sin kommissarie flytta ut på landet.
Dessutom har Kurt Wallander insjuknat i alzheimer och är på väg in i dimman.
Men Ystad ger inte upp greppet om sin turistmagnet. Nya filmer är under inspelning och därmed också nya turisthorder. En del av turisterna gör som Wallander och fikar på Fridolfs konditori.
Här kan man smaska i sig en Wallanderbakelse till kaffet. Bakelsen är dekorerad med mörkblå glasyr och består av sockerkaksbottnar med en fyllning av vaniljgrädde, hallonsylt och punsch.
När Henning Mankell inledde sin bästsäljande serie var kommissarie Kurt Wallander redan en medelålders herre. Namnet valde Mankell på måfå ur telefonkatalogen och sedan försåg han sin karaktär med nödvändiga egenskaper. Kurt Wallander blev en frånskild, operaälskande polis som levde osunt och hade en knepig relation med sin pappa. Men invecklade brott kunde han lösa.
Poliskarriären började i Malmö där Wallander blev knivhuggen av en galning i Pildammsparken.
Den fräna stanken av gödsel i rabatterna slår emot oss när vi gör entré i parken, klassad som unik i Nordeuropa. En gång var dammarna i parken Malmös första vattenreservoar och stadens första vattentorn höjer sig över vattnet. Tornet fungerar numera som galleri.
Pildammsparkens praktfulla engelska stil anlades inför Baltiska utställningen 1914. Arkitekten Ferdinand Boberg samarbetade med kronprinsessan Margareta som fick en egen blomstergata uppkallad efter sig. Drottning Silvias rosenträdgård finns också i parken.
I Pildammsparken trivs även Johan Kraft, huvudperson i Torbjörn Flygts Augustprisbelönade roman Underdog. När Johan är en tioårig trosviss pojke spelar han fotboll och ishockey i parken, som trumpen tonåring dricker han öl, röker hasch och drömmer om framtida erövringar.
Och efter varje skolavslutning bjuder mamma Bodil sina barn på lunch på uteserveringen.
Familjen Kraft är en arbetarfamilj som, sitt usla självförtroende till trots, tar sig framåt i livet tack vare slit och optimism. Men en medfödd talang är aldrig fel om man vill avancera.

Med häst genom Rosengård
Somliga lär sig spela fotboll i Rosengård, andra kör ut sopor. Vi vandrar runt i Malmös mest ökända förort, på jakt efter Zlatan Ibrahimovics förflutna, men möter i stället några sopåkare med häst och kärra. Miljövård till häst står det på den vagn den trogna Bango drar. Sophämtare Roland Holmgren ser inte förvånad ut när vi ber honom om hjälp för att hitta Cronmansvägen där Zlatan växte upp. Några minuter senare står vi framför Zlatan Court, den inhägnade fotbollsplan som Zlatan låtit bygga för spelsugna juniorer i barndomsförorten.
Kvarteret är städat, doften från körsbärsträden stark och rubrikerna om upploppen i Rosengård känns absurda.
Ändå rapporterade en annan känd ex-rosengårdare redan tidigt om den missmodiga stämningen i förorten. "Ingen har någonsin sett en ros i Rosengård", noterar Anna Wahlgren i del två av sina memoarer Mommo, Ett kvinnoliv.
Anna Wahlgren bodde här i början av 1970-talet. Några av hennes barn föddes här men lyckan över att få flytta till en lägenhet med moderniteter förbyttes snabbt i vantrivsel. Äktenskapet havererade och Wahlgren installerade sig i centrum, vid Möllevångstorget.
I det mångkulturella Sverige är Malmö en av få städer där man inte behöver åka ut till en viss stadsdel för att få se invandrare. De lever sina liv mitt i stadskärnan. Anna Wahlgren tjusades av den sydeuropeiska stämningen, musiken och skratten och stortrivdes.
Invandrarna finns kvar och vi vandrar runt och tittar på exotisk mat från världens alla hörn. Nassim Livs, Krua Thai, Bob’s pub och Naan Bageri lockar med läckerheter, liksom också de dignande torgstånden.

Arbetarnas Malmö
En helt annan roll spelar Möllevången i Fredrik Ekelunds roman m/s Tiden. Ett gäng som svetsats samman i Malmös hamn på 1970-talet möts några decennier senare till middag på romanjagets balkong. Romanen utvecklas till ett böljande manligt samtal där de fyra figurerna minns bland annat hamnstrejken och Möllevången som en gång var centrum för arbetarrörelsen i Malmö.
För några årtionden sedan var detta både invandrarnas och arbetarnas stadsdel men Malmö förändras fort. Lyxiga bostäder byggs också kring Möllevångstorget och nyinvigda tågstationen Triangeln blänker av stål.
Café Hollandia på Södra Förstadsgatan 8 är Malmös äldsta konditori, grundat redan 1903 och extremt populärt både i verkligheten och i fiktionen. En del författare har gett intervjuer här, andra skriver om det. Speciellt berömd är kaféets jordgubbscheesecake.
Sitt namn fick Café Hollandia efter den ursprungliga inredningen som var holländsk, men den är sedan länge bortrenoverad.
Vi kommer till Gustav Adolfs torg där Zlatan en gång förgäves väntade på en dejt och dit Karin Thunberg återvänder i sin memoarbok En dag skall jag ta mig någon annanstans.
"Jag ser henne på en gata i Malmö. Bara skymten, som en första aning", inleder Thunberg sin berättelse mot det förflutna; historien om en ung, nygift kvinna i Malmö på 1960-talet. Den välmåga som i dag präglar Malmö fanns inte då – dragiga rivningslägenheter, ölsjapp och urinstinkande portgångar präglade staden.
Karin Thunberg ville bort och lyckades. Hon kom till Stockholm och arbetar sedan länge som journalist på Svenska Dagbladet.
Thunberg var inte ensam om att längta bort från Malmö. Men med Öresundsbron och Malmö högskola vände trenden. Att flytta till Malmö blev modernt och bland dem som hakade på fanns Karl-Ove Knausgård och hans hustru Linda Knausgård Bodström.
Euforiske Knausgård
"Malmö var öppet, himlen över stan var hög, havet låg i närheten ..." lyder Knausgårds euforiska beskrivning av sin nya hemstad i Min kamp 2. Atmosfären i Malmö beskriver han som avslappnad och semesteraktig, i kontrast till den hårda och karriärinriktade stämning som präglar Stockholm.
Karl-Ove Knausgård bodde i centrala Malmö men cyklade varje morgon till Västra hamnen där dotterns dagis låg. Till Västra hamnen beger sig också vi, men vi tar bussen från Centralstationen och stiger av strax efter skyskrapan Turning torso.
Havet gnistrar vid våra fötter, sandstranden förefaller oändlig och espressokaféerna ligger tätt längs strandpromenaden. En gång var Västra hamnen en avlägset belägen slum, i folkmun kallad Sibirien. I dag är det ett bostadsområde för dem som har mycket pengar.
Men i fjärran blänker tusentals nya bilar i Mellanhamnen och påminner oss om Malmös position som arbetarstad, både på riktigt och i litteraturen. Mellanhamnen är en omställningsplats för importerade bilar och om det slitsamma och osäkra arbetet i Mellanhamnen har Kristian Lundberg skrivit sin prisbelönade och självbiografiska bok Yarden.
Yarden är berättelsen om de minst önskade, de som inte har några som helst rättigheter på arbetsmarknaden, som livnär sig på en svältlön och som sliter i fukten och blåsten utan att knota. Den som klagar blir inte inkallad till jobbet nästa dag.
I uppföljaren till Yarden – Och allt skall vara kärlek – minns Lundberg sin uppväxt med en schizofren mamma och fyra syskon på Bennets väg i Rosengård.
Kulturskribenten Per Svensson beskriver i sin nya bok Malmö – Världens svenskaste stad Malmös utveckling från det svenska folkhemmets skyltfönster till dess skrotupplag och nu dess främsta exempel på en extrem makeover.
I Västra hamnen har vi utkik både mot skrotupplaget och mot skrytbygget. Här ligger kontinenten behagligt nära. Konturerna av Öresundsbron skymtar i diset och på bara 20 minuters avstånd väntar Köpenhamn. Bakom oss, i Mellanhamnen, finns de andra, de som lever på välståndets skuggsida och som vi helst inte vill se.