I förra veckan strosade jag runt på stan helt planlöst och tittade i affärer. Jag var inte ute efter någonting speciellt men jag var rätt så sugen på att handla. På vägen hemåt gick jag in i den stora second hand butiken och drogs direkt mot husgeråden. Mitt framför mig låg det såklart någonting som ropade på mig, det brukar det göra. Denna gång var det vad jag trodde var ett gammaldags rånjärn. Det var väldigt fint och jag vände och vred på det en stund och frågade flera damer som också stod och rotade bland grejerna om det verkligen var ett rånjärn jag höll i handen. Ingen var helt säker men alla trodde att det nog var så. Jodå, den äldre damen i kassan konstaterade att det var ett rånjärn jag hittat, så jag köpte det och vandrade glatt hem.

Nu jäklar ska det bakas rån, tänkte jag. Suveränt bra att jag kan göra en smet och ändå klara av tre recept i boken samtidigt.

Glad i hågen vispade jag ägg och socker pösigt och blandade sedan i smält smör och mjöl. En smet mitt emellan sockerkaka och pannkaka kändes och smakade det som. Nu gällde det bara att komma på hur jag skulle gå till väga för att få till fina rån. Mitt nygamla rånjärn, som jag diskat så noga att allt ingrott fett som gör att kakorna inte skulle fastna nog hade försvunnit, skulle nu värmas till rätt temperatur och fyllas med ett tunt lager smet. Det var inte lätt kan jag berätta. Enligt receptet ska man bre ut ett tunt lager. Min smet gick inte att bre ut alls. Järnet var ju varmt och smeten började gräddas meddetsamma. Jag fick klicka ut smet i mitten och stänga järnet och hoppas på det bästa. Det gick inte bra alls till en början. Jag klickade och stängde och efter några sekunder så fräste det ut smet runt hela järnet. Varje gång gjorde det så. Jag tog mindre och mindre smet för varje gång och när jag gräddat upp mer än halva smeten så började jag äntligen få kläm på det hela. Tricket är nog att ha järnet riktigt, riktigt varmt och jag hade för bråttom att komma igång.

Spisen och vasken var belamrade av platta rån, halva rån, kladdiga rån, smet som pyst över, smet som droppat, rånskålar och rullrån i en enda röra. Jag brände mig på järnet och fick när jag var färdig sitta med en blöt, kall trasa runt armen resten av kvällen. Men det var det värt. Mitt fina rånjärn använder jag gärna igen och om någon vill låna det så går det jättebra.

Smeten fastnade inte i järnet och det var bara den första kakan som var nära att bli bränd. Annars gick det, efter omständigheterna och nybörjarmissarna, smidigt och smeten tog slut fort. Jag lät några rån ligga platta och stelna på gallret, några lade jag över en liten kopp för att formas till skålar och några rullade jag till rör. Jag kände mig som värsta konditorn efter ett tag. Eller det var att ta i. Jag kände mig som en fabulous hemmabagare i alla fall. Det var tur att äldste sonen inte var hemma så att han slapp att skämmas över sin mamma (han gör det ofta nu för tiden) som dansade runt i köket, högt sjungandes med ett varmt rånjärn som danspartner. ”Sång och dans med ett rånjärn”, det låter nästan som en boktitel.

Ikväll har vi firat återföreningen av familjen efter att ha varit en vecka ifrån varandra. Och det gjorde vi genom att fylla vars en rånskål med glass och dekorera dem med Nutella och strössel av alla de slag. Det var som om vi hade värsta barnkalaset på gång.

Jag rekommenderar er att skaffa ett rånjärn och baka rånskålar till nästa barnkalas. Låt sedan barnen göra sina egna glassbomber. Gott, roligt och kreativt.